i ljusgröna lundar, i knoppdoft
av sommar, i björkskog runt
blommor på böljande ängar,
kring stränder så lena mot
de ljusaste sjöar; jag färdas
på vägar av sand och av
trängtan, i sol och i
tröst

i djupmörka nätter som
doftar av vete, i glasisad
vinter bland utfrusen lätthet, i
känslor, i nöd och i
lust; i fägran
stor

drar vidare genom
upplysta städer, gator
av asfalt, bland höghus
och fönster, kring
kommers och saknad,
korvstånd och krogar, vimmel;
jag spelar min invanda
gatumusik

och kylan så intensiv, exploderar
där inne inre, stickade vantar
med avklippta fingrar, rockar
och kappor, mössor och
luvor, märken, etiketter och
alla barn, alla mammor och pappor,
familjer

alla drar vidare, skiter väl
jag i, alla andra på vandring men
jag helt tvärtom och
sommarens sjunger sitt vemod;
våren är ljusast och
jag gungar i hösten, den innan
krigen,

jag gungar och hoppas men
låter mig fångas, fastnar i väven, det
är så det ska bli men jag gungar i
hösten, den innan krigen, jag
gungar i stunder av sorg och
av saknad, jag längtar till frihet men
klamrar i famnen, jag drömmer
om annat men jag
låter bli