Det finns en massa måsten och borden,
(samvetet skyr inte orden)
plikten kallar så som tanten fostrats
(fröjd och glädje dess totala motsats)

men av ohejdad och gammal vana
tanten låter påhittigheten annat fram mana
(hon har alltid varit ett slags anarkist
som tagit till diverse knep och argan list)

så nu då släktingar och andra kunde tycka
att tanten ska nöja sig med sin lycka:
Ta till vara, pyssla, vårda, städa
tanten inte sina ord vill skräda

(kanske att hon tillåter sin inre revolutionär,
och frestar sig med lyxönskan, enär
varje uns av prakt, varje liten ilning
kan locka lusten, bli en jubelspridning)

så då hon får sin chans att prata
hon uppmanar de andra ”Sluta gnata,
för det är ju faktiskt vår tid nu,
äntligen, långt efter nittonhundrasjuttiosju*”

”Vi kan göra det vi vill,
inte en enda förmyndarpolis syns till”
och så det faktiskt blir till slut,
ut på stan de alla ger sig ut

i hemmen dammtussarna förökar sig fritt
(också de tar för sig av sitt eget ögonblick)
samtidigt som tanten och hennes vänner
gör precis det de för stunden känner

och livets begär dem genomsyrar
då de stundens evighet varandra bedyrar,
njuter, bryr sig fan i om det knarrar
(det stackars samvetet i skuggan darrar)

*Syftar på Magnus Ugglas sång ”Vår tid 1977”