Kvinna med hundar 3

Det var söndag morgon, eller rättare sagt förmiddag. Jag samlade energi för att orka gå på en långpromenad. Orgelmusiken trängde in i mitt medvetande, störde mig, verkligen. Jag försökte ruska av mig irritationen och fokuserade en stund till. Hundarna stod fortfarande styva och stilla, den stora med öronen rakt upp. Över isen syntes en rörelse som av en annalkande dimma. Barnens röster lät ljusa. Långt borta skidade några personer och närmare stranden sparkade en kvinna på en röd sparkkälke. Fortfarande syntes inga hundar på isen. Också trottoaren var öde, det var senare på dagen som rusningen brukade börja. En bil närmade sig uppe i kurvan till vänster. Korvdoften var stark nu och gjorde mig hungrig. Jag rös till och steg upp.

I skogen brukade jag kunna tänka. Där brukade jag promenera av mig mina vibrationer. Det var inte som att låta blåsten tömma huvudet, i skogen blev tänkandet aktivt, som ett slags sökande. Kanske ett sökande av av sanning, eller vetskap, kanske av kunskap, eller glömska. Antagligen var det glömska. Men det spelade ingen roll, egentligen. Huvudsaken var att jag fann det som gjorde att jag kunde leva med mig själv, att jag hittade den harmonin. För stunden, åtminstone.

Det var inte alldeles givet. Självklart inte. Men om man funderade närmare kring saken kunde man undra om det egentligen fanns någon som kunde stå ut med sig själv. Så där på djupet, alltså. Så där med alla behov som behövde bejakas, så där med alla lukter och fulheter och det ena och det andra. Därför uppskattade jag hundarna, de var rätt slags sällskap. Hundar verkade ofta vara tillfreds med sig själva. De var så där lyckliga bara, utan krumbukter och konstigheter.

Den stora hunden vände upprepade gånger på huvudet då vi begav oss iväg men den lilla verkade vara ivrig över att komma iväg. Den större hette Lady och den mindre Lufsen. Skogen började en bit uppför backen. Det var en rätt stor skog för att vara belägen i förorten. Den var djup och mörk och relativt lätt att villa bort sig i. Följde man den utmärkta naturstigen var det ingen fara. En bit in i skogen hade den större hunden glömt havsisen. Båda hundarna sprang efter varandra på den hårda skaren. Träden stod tätt. Det var mest tallar. En del växte snett men de flesta var raka och ståtliga. Många träd hade fallit omkull och låg på berggrunden med sina snöklädda rötter i vädret. Jag gick raskt. Det var min metod. Det skulle kännas lite obekvämt annars kom inte funderingarna loss. För att kunna tänka ostört kopplade jag hundarna då stigen smalnade.

Solen som stannade i trädtopparna lockade fram barrdoften. I snön låg resterna av en uppäten hare. Mina fötter slintade på den hala stigen. Den var brant och jag föll två gånger. Obehaget fanns fortfarande kvar som ett eko av orgelmusiken. Jag såg i bilder nu. Glimtar av en flaxande röd halsduk. Filstövlar. Varför filtstövlar? Sådana användes då jag var barn, inte nu längre. De var varma men opraktiska. I blött före blev de genomvåta. Bland träden fanns stora stenbumlingar. Gråa, spräckliga. Den stora hunden hoppade upp på dem. Den mindre nöjde sig med att hoppa över de bruna, fallna stammarna. Det kom nya bilder, eller fragment. Sådana som jag inte vill ha tänkte jag hastigt bort. Jag hade ett system, det gällde att välja, att tänka in andra, lite mindre hotfulla, i stället.

Lite skrämmande var det. Jag höll kanske på att få tomtar på loftet, det var inte bra för mig att vara ensam. Problemet var att jag trivdes bättre med mig själv än med andra. Och så, alldeles ett-tu-tre, insåg jag det absurda och fylldes av en oerhörd saknad. Känslan var rå, fysisk, omedelbar. Jag behövde få känna mig som den lilla flicka jag innerst inne var. Jag saknade det onämnbara så att det flimrade för ögonen. Jag lade händerna på undre delen av min mage och tryckte hårt, knådade, borrade in fingrarna. Det var det enda jag kunde. Smärta. Jag kröp omkring på alla fyra. Kanske att jag tjöt, jag visste inte. Jag var bara rädd och ynklig. Feg.

Och då såg jag en skymt av de okända hundarna. De stod blickstilla högt uppe på berget och bara stirrade. Så där som vargar. Ingenting rörde sig men jag kände lukten från halsduken. Och i mitt undermedvetna sjöng min mor. Mina hundar syntes ingenstans men mitt själväckel föstes undan av skräcken som långsamt övermannade mitt medvetande

Annonser

Om mia bergenheim

Välkommen till paintaword! Här målar jag världen med ord i en härlig blandning av känslosam livslust, bubbel, humor, psykologiska vibrationer, svåra teman och mycket däremellan.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Kvinna med hundar 3

  1. Sanoja skriver:

    Olipa pelottava tarina!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s