Kvinna med hundar 2

De okända hundarna hade lämnat ett obehagligt minne i mig. Eller kanske det inte var ett minne, kanske det var en känsla, som rädsla, eller äckel. Någonting diffust som jag inte fick tag i, någonting som hade att göra med mig själv, något som skrämde mig och krälade i min hjärna, något kladdigt och blodrött som kröp i min själ. Ibland vågade jag ändå fundera på de där hundarna. Hur var det möjligt att de hade kommit in? Och var fanns de nu? Hade de haft dräkter på sig? Det borde de ju, mitt i vinterstormen som det hade varit. Varför mindes jag hundarna som bruna eller gråa? Varför tuggade de sig in i mig, de hade ju ingenting med själva händelsen att göra. De var ju bara med, om man säger så.

Huset var gammalt och vint. Det låg lite lagom vindpinat på ett sätt som gjorde att nordanvinden tjöt som gammal orgelmusik under takåsen och genom de glesa plankorna i övre våningen. Att ljudet lät som kyrkomusik var märkligt, i synnerhet som jag hade skrivit ut mig ur det sammanhanget. Huset var vackert, det bör sägas. Att den gistna trappan brukade knarra då den rätade ut sig om natten var förstås otäckt, men på något sätt var det mera uthärdligt än ljudet av musiken.

Jag bodde i huset sedan halvannat år tillbaka. Det hade stått tomt i några år, min mor hade varit intagen på långvård. Nu var hon död, och jag hade fått ärva huset. Det var i precis rätt tid, lagom efter min skilsmässa. Huset var litet, i två våningar med källare och minimal vind. En skärgårdsaktig gammal fiskestuga i ljusgult, vita fönsterkarmar och två rödmyllade små bodar på gården. Tomten var vildvuxen och omgärdad av ett skrangligt staket. På trädgårdssidan växte vinbärsbuskar och äppelträd. Ett kråknäste, inte ett kråkslått, men nog ett kråkbo.

Jag hade varit tveksam till flytten. Jag hade fått för mig att mor kunde spöka. Inte direkt, men som om hon kunde kännas så där klibbigt närvarande och närgånget observerande. Med far var det som det var. Mor kunde aldrig förlåta. En del av hans skuld kunde hon inte förlåta mig heller. Inte för att hon någonsin hade sagt det. Hon hade alltid varit ömsint och underbar gentemot mig. Men jag kände på mig. Och jag var nog rädd för henne, eller kanske hennes hämnd.

De obekanta hundarna hade kommit till mig i fjol vintras, någon månad efter inflytten. I huset bodde mina egna hundar, och de hade aldrig accepterat andra hundar, åtminstone inte utan skall. Jag mindes inget ljud, men så fort jag försökte tänka på de konstiga hundarna kom ett inre dån i mitt huvud. Kanske det lät som stormen den där dagen. Säker var jag inte. Det var sällan jag ville tänka på de här hundarna, eller den konstiga dagen överhuvudtaget.

Huset var slitet, både inuti och utanpå. Jag gillade det. Slitaget var estetiskt tilltalande. Flagande målfärg avslöjade gamla träytor. Golvplankorna hade varit mörkbruna, men otaliga fotspår syntes som ljusare mönstringar. Huset var vedeldat med kamin både nere och uppe och vedspis i köket. Innan min far försvann hade han låtit installera elbatterier. Min mor använde aldrig elvärmen, hon var rädd för det tysta knäppandet. I smyg hade jag låtit en liten grundvärme hålla huset torrt genom åren då mamma låg på sjukhus. Jag uppskattade den elektriska möjligheten, vedeldningen använde jag bara som mys- och tillskottsvärme.

En gammal gumlukt som inte gick att vädra ut fanns överallt i huset. Jag hade kastat alla mattor och gardiner men behållit möblerna. Det var i och för sig mystiskt att jag velat behålla mors saker så tätt inpå. Visst fanns där mycket från morfars tider också. Hur som helst så trivdes jag som det var. Jag tyckte om att slamra med de gamla kastrullerna och att bläddra i de gulnade böckerna. Antagligen hade jag inte ork att skaffa nytt och eget, antagligen var det skönt att slippa besväret. Dessutom hade jag ju inte ens råd. Det fick duga som det var. Men nya mattor i jordnära färger köpte jag, och gardiner. Vita till sovrummet där uppe, rödrandiga till köket och tunga vinröda till det lilla vardagsrummet. Sedan köpte jag nya hundsängar, förstås. Fina i korg med mjuka madrasser och varma plädar till.

Den gamla människolukten var påtaglig och mycket närvarande. Den kunde naturligtvis härstamma från mina morföräldrars tider. Lukten var speciell, rätt svag, aningen söt och samtidigt unken. Inte som källarlukt, inte som malmedel. Inte som gammalt ylle heller, och inte som fiskrens. Inte som sot och ved, inte som tallsåpa eller pissepotta. Kanske fanns där spår av alltihop, kanske lukten bara berodde på omständigheterna. Jag hade kommit att tycka om den, där fanns nog spår av romtoddy och barndom.

Då jag tänkte på min mor tänkte jag ofta på hennes mjuka halsduk. Den hade varit stickad och röd, bred och flätmönstrad. Den hade sett varm ut. Halsduken påminde om mina tidigaste minnen. Nu saknade jag halsduken, men den var borta, jag hade inte sett den på många år. Den typen av halsdukar var trendiga då jag flyttade in i huset. Jag såg dem i de modetidningar jag ibland köpte för att känna mig världsvan och vacker. Jag tänkte mig själv i en, såg för mig hur fin jag skulle bli. Jag skulle bli elegant och filmstjärneaktig. Jag skulle ha en mörk kappa med midja, den röda halsduken och en röd basker eller mössa. Jag kunde inte motstå mina tankar så det blev som det blev. Den hösten stickade jag för första gången på över 20 år. Det blev en röd halsduk, en röd mössa och röda sockor med långa skaft, dessutom.

Solen fick det att droppa från taket. Det var precis ett år sedan dagen med kvinnan och de främmande hundarna. Jag hade virat in mig i ett tjockt täcke och satt på kökstrappan med dagens första café au lait i handen. Jag lät blicken vandra över den blanka havsisen. Mellan huset och havet löpte en väg. Den var glest trafikerad men trottoaren var i flitig användning. Ibland var där till och med trängsel. Jag brukade roa mig med att titta på de knuffande, puffande och stånkande stavgångarna, de försiktiga, hjälmförsedda cyklisterna och de många olika hundarna. Idag tittade jag över isen. I år var den stark och några barn lekte ute vid udden. Kaffet var varmt och behagligt. Jag sträkte ut benen och råkade stöta till den större hunden. Hon slog glatt med svansen. Den lilla hunden tryckte sig närmare intill mig inne i täcket.

Tankarna vandrade till den röda halsduken som hängde på torkbatteriet i badrummet. Den var inte särskilt modern längre, men jag trivdes i den. Speciellt då jag åkte skridskor fick den mig att känna mig snygg. Jag bar den till kappan i mörkt midnattsblått och ovanom de vita skridskornas brukade jag vika en bred kant av de röda sockornas skaft. Dagen innan hade jag skrunnit på den upplogade remsan mellan udden och bryggan. Jag hade lyssnat till musik och jag hade dansat, uppsluppet hade jag svävat omkring med utsträckta armar. Jag hade känt mig glad och förförisk och liksom gäckat vassen som stod där så rak och spretig.

Nu letade sig en liten oro in i mig. Jag tvingade mig att sitta kvar, att bibehålla lugnet, men något tickade bakom tinningarna. På isen såg allt likadant ut men något var annorlunda. Solen var stark och stadig, himlen ljusblå, med några vita molntappar. Isen blänkte och barnen skrattade. En doft av grillad korv kom smygande. Jag hörde hundar tassa men ingen hund rörde sig någonstans. Bakom mig knakade det från golvet i farstun. Jag tänkte på källaren, tänkte att jag måste göra något åt dörren så att den gick att öppna. Det var opraktisk att tvingas använda luckan i köksgolvet.

Nu steg båda hundarna upp och tittade ut över isen. Den stora hunden hade ragg längs med hela ryggen. Den lilla hunden höll svansen mellan benen.

Och plötsligt förstod jag min oro. I den alldeles vindstilla morgonen lät det som orgelmusik i huset.

Annonser

Om mia bergenheim

Välkommen till paintaword! Här målar jag världen med ord i en härlig blandning av känslosam livslust, bubbel, humor, psykologiska vibrationer, svåra teman och mycket däremellan.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s