Nyligen besökte jag Stockholm. ”Det är antagligen underbart att komma till en stad där alla pratar ditt eget språk” sa min franskfödde man innan jag åkte. Jag sög på orden som på en karamell. Lutade mig tillbaka mot flygplanssitsen och lät det sjunka in. Sannerligen. Mitt eget språk. Underbart!

Som finlandssvensk var det inte något jag brukade reflektera över. Det var naturligt att höra till en minoritet, det var naturligt att uttrycka sig på det största inhemska språket. Min egen språkidentitet är väldigt stark, jag har mitt modersmål, men sedan bryr jag mig inte, pratar något av de språk jag kan, exempelvis med miner och gester, enligt vad stunden råkar kräva.

Men jag har funderat. Redan som barn tänkte jag att det var bra att ha ett språk, så att jag kunde tänka, liksom. Sedan funderade jag på hur djur tänker, och jag kom nog aldrig till ett riktigt klart beslut. Antagligen blev det en kombination av bilder och känslor. Som nybliven förälder tänkte jag att det var fantastiskt med ett språk, med rim och ramsor, sånger och härligheter; ”klappa händerna när du är riktigt glad”. Som förälskad hade jag en urskog av underbara pluttiduttigheter att bolla med och i skilsmässotiderna krävdes en korrekt och väl avstämd retorik.

Jag antog som en självklarhet att jag kunde det där med språk, vilket språk det än handlade om, typ.

Jag fick anta annorlunda. Pluttiduttiga små ord låter löjliga på ett språk de inte faller sig naturliga på, hur väl jag än tycker mig behärska språket. Rim blir inga rim och ramsor existerar inte, sångerna saknar ord och hela känsloaspektet blir till ett virrvarr. Retoriken sitter nog som den ska, och jag behandlar flytande diverse debatter och diskussioner, även känslomässiga sådana. Det är då det kommer till mig själv, till mina intima löjligheter, till mina innersta skrymslen som barndomsspråket behövs.

Nåväl, jag anlände till Stockholm. Till staden där alla pratade mitt språk. Trodde jag.

Men jag antog fel. Jag talade inte stockholmska, jag pratade muminspråket. Jag antar att just det språket är en snäll omskrivning för finsk accent. Finlandssvenska är det nämligen få som har hört talas om. Det verkar att låta som att man bryter starkt på finska, eller så tycks det låta som norrländska. Antagligen har finlandssvenskan väldigt lite gemensamt med stockholmskan.

Jag besökte en uteservering i Kungsträdgården. Stället såg lagom dyrt och mysigt ut. Mitt sällskap bestod av en ung finlandssvensk dam, för tillfället bosatt i Den svensktalande huvudstaden. Vi pratade följaktligen svenska. Och blev svarade på engelska. Servitrisen såg vänlig ut. Hennes engelska lät okej i mina öron men jag förstod mig inte på besväret. Så jag upprepade beställningen på svenska. Och fick om igen svaret på engelska. Eftersom min muminattityd inte fick respons beslöt jag mig för att gräva fram Lilla My:

”You know”, sa jag, ”we actually speak Swedish”.”Oh, I am sorry”, sa hon. ”I do not. It is my fault, excuse me”.

Jag blev flat som en flundra, nästan stum av häpnad. Men beslöt mig för att den som sig i leken ger, den får leken tåla. Så jag grävde fram min bästa engelska och bad tusenfalt om ursäkt för mitt tölpiga beteende. Samtidigt skämdes jag alldeles förfärligt och ända ner i hårrötterna. Tänka sig, att jag plötsligt skulle bli påstridig, och kräva att få beställa på svenska! Jag, som i hela mitt liv fnyst åt dylika fjantiga snobberier! Må nu vara att jag befann mig i Staden där alla pratade mitt språk, än sen då? Den stackars tjejen kunde ju inte hjälpa att hon inte kunde svenska, liksom, typ. Hon hade antagligen kommit från Spanien, eller någonstans ifrån. Antog jag.

Jag reste hem igen, till Mumindalen. I planet träffade jag en svensk på väg till Hong Kong. Han var på festhumör och hade inga svårigheter att förstå mitt språk. I mitt stilla sinne undrade jag om språkförståelse kanske egentligen handlar om humör?

I mitt eget bo i min finlandssvenska lilla värld pratar jag svenska, finska, engelska, hund- och hästspråk. Jag lyssnar på franska och gestikulerar internationellt. Jag blir ofta tilltalad på engelska och jag tänker osammanhängande på många typer av blandspråk. I Helsingfors blir jag tagen för invandrare, i Stockholm för finne. Antaganden och fördomar florerar, så också i mig, antagligen.

I morse hittade jag en fantastisk metafor. En underbar båge som symboliserar globalisation, karga trappor som berättar om kliv mot nya upptäckter i den mänskliga smält- och språkdegeln, rymd som beskriver frihet och ordlöshet och en mastodont i bakgrunden som berättar om storebrors övervakande öga – alltsammans iklätt en underskön höstskrud i väntan på den djupfrysande vintern. Den som vill begrunda detta djupare och få lite klangbotten på sina antaganden kan på ett mycket traditionellt finlandssvenskt vis ta en snaps till orden:

Jag har tappat mitt minne!
Är jag svensk eller finne?
Kommer inte ihåg
Inne
Är jag ut eller inne?
Jag har luckor i minnet
Så’n där små alkohol.

Till snapsen rekommenderas gott sällskap, dillkokad potatis och senapssill.