Begreppet familj är föränderligt. På min tid var mamma-pappa-barn-systemet den allmänrådande normen. Nu tror jag att andra familjesammanhållningar är minst lika vanliga, det finns enföräldersfamiljer likväl som verkliga mångförälderfamiljer. Orsakerna är många och alla förändringar är inte av ondo, men råddigt kan det bli, så in i vassen råddigt om det vill sig.

Vi har nya begrepp, kors om tvärs med de gamla. Vi har plastsyskon, styföräldrar, hel, halv, ex, nuvarande, partnerskap, sambor, särbor, mina, dina, våra och sedan alla gemensamma och deras hel-, halv-, plast- och styvsläktingar. Vi har vecka/vecka-lösningar, vi har när- och fjärföräldrar, vi har helt enkelt hela vokabulären.

Om allt är bra är det bra. Många av de här nya konstellationerna är rätt komplicerade i praktiken. Ibland kör det ihop sig, det blir förseningar, missförstånd och sura miner. Stora känslor blandas med vardagliga rutiner, en del barn har hem här och där, en del har en familj bestående av sig själv och en enda släkting.

Då barn börjar i skolan hör det ofta till att de första dagarna rita en bild på sin familj. På min tid var det lätt, men hur gör barnen idag? Ritar de in alla nya mammor och pappor, alla nya plast- och halvsyskon? Vem är mamma, vem är pappa? Och vad göra om familjen har flera mammor eller pappor än två? Hur ska barnen veta? Kanske det är naturligt, men vad upplever då det barn som endast har en förälder? Blir det eventuellt ett väldigt stort tomt utrymme på den familjebilden?

Barnen blir äldre. De konfirmeras, de dimitteras, de kanske gifter sig. Roller byts, och att veta vem som är vem och släkt med vem kan vara nog så svårt. Att vara toastmaster och få äran att presentera diverse talare är numera en avancerad uppgift. Det gäller att ha stenhård kontroll och hålla tungan rätt i mun. Och krydda det hela med lite humor, för säkerhets skull. Men samtidigt ta det försiktigt med humorn, akta sig för allt som kan tolkas, eller misstolkas.

Jaja. Då jag var barn var det annorlunda. Kanske inte bättre, men definitivt mindre råddigt. Det fungerade nämligen på ett helt annorlunda sätt. Råddet nämligen. Det handlade om att hålla käften. Var man stållig nog att rådda till fick man vara smart nog att tiga. Så på den tiden uppstod många styv-, halv- och plastfamiljemedlemmar utan att någon visste om det. Tja, utom mamman, förstås. Och eventuellt pappan. Den biologiska, alltså.

Och alla levde lyckliga i alla sina dar. Alla teg om sina skamligheter, och det skamligaste var naturligtvis onämnbart. Man tillät sig att förakta och se ner på utpekade människor, de där stackrarna som inte visste bättre. Man föraktade minoriteter, men naturligtvis bara vissa. Det fanns ju också intressanta minoriteter, kultiverade, och rika. Man uppskattade dessutom inflyttare, så länge de kom från Europa, från Amerika. För Finland var ju – herregud – tvåspråkigt, man var vidsynt.

Men sedan fanns de andra. De som köpte spets i sybutiken och sålde i trappuppgångarna och dessutom ljög att de hade knypplat själva. De som var mörka i huden och såg ut att lukta illa. Eller de som kom från vårt östra grannland. Och mest av allt de som älskade människor av samma kön, hur de än såg ut. Och luktade. Vår moral var hög men annars var vi väldigt toleranta. Vi accepterade till exempel glatt den sexuella friheten som p-pillret förde med sig. Och vältrade oss hämningslöst i det onämnbara.

Och, som sagt, alla levde lyckliga i alla sina dar. Det hörde tiden till, liksom.