paintaword

det var något som tassade i
månskenet, precis där bakom
berget, eller kullen, där

hon inte vågade väcka
honom
som inte hade sinne för

men i springan mellan molnen
var ändå något
och

hjärnhalvorna kunde inte säras så då
gav hon upp och särade
på benen i stället och hur

det var med den saken så
kunde inte tassandet sluta och det blev
små små miniatyrfotspår

precis där bakom, där
ingenting kunde hejdas, precis
där allting kunde ske

den vidöppna
horisonten; det grönblåa underbara som
alltid har lockat, dragit,
kallat

och det var just då som
det klarnade men det var
i det förgångna

i nuet var det kallt och
från en annan tid, en annan
vinter men i mig sjöng

lockelsen, den starka;

och jag var pärlfiskaren, flickan, och
den svarta flätan var lika stark mot min
bara rygg

men det var då det begav sig för
vi dansade inte alls och havet
vred upp skum men alldeles för
tamt och ingenstans sjöngs

sången men det gjorde ingenting för
vi var och
det grönblåa, underbara
också

Gråskalan är mindre självklar

Drawing by Eric Leraillez http://www.e-mage.fi/works/my-landscapes/

I dag diskuteras narcissism eller narcissistisk personlighetsstörning en hel del. Fenomenets omfattande popularitet beror nog på att så många av oss i olika sammanhang har stött på människor med den typen av personlighetsstörning. Störningen finns hos 1-2 % av befolkningen, en aning beroende på hur de lärda räknar. Men i alla fall, de flesta av oss känner nog minst 200 personer på sätt eller annat, och känner därmed statistiskt räknat minst en narcissist.

Det pratas också en massa om narcissisternas offer. Och just den rollen är verkligt svår att definiera. Det pratas ”Dr. Jekyll, Mr. Hyde”. Och på så sätt kan vem som helst utpekas, det finns alltid den andra sidan, det finns alltid den möjligheten att just din bästa vän är ett aggressivt, manipulativt och våldsamt missfoster. Du ser bara den ena sidan, det andra, den kanske finns där ändå. Det beror på vem som berättar, vem som tolkar. Men ändå. Det finns både och, både Svart och Vitt. I frågan om narcissister är gråskalan mindre självklar.

Förr i tiden talade man om ”galningar”. Den termen var lättare att förstå, åtminstone för mig.

Och jag kände en massa ”galningar”. Det var liksom hippt, trendigt, modernt och konstnärligt. Man skulle våga vara utanför systemet, man skulle våga bryta mönster. Jag beundrade Konstnärer, Artister, Skadade Själar och Stora Löften. Jag beundrarde Djupa Ångestar och Enorma Processer. Jag ville förstå, jag ville hjälpa, jag ville Närvara.

Ja, sen gick det som det gick, men ingen ska komma och säga att jag inte visste. Men det ingen annan visste var att jag hade tänkt mig att fixa Galningen och göra honom Lycklig. Bara för att jag var sådan, det kändes rätt, det var typ Nödvändigt.

Inte för att han var konstnär, artist, ett stort löfte eller eller annars speciellt karismatisk. Men han hade definitivt en Skadad Själ. Det var tillräckligt. Vi hade många och långa diskussioner, jag var den enda som förstod honom. Att han däremellan hängde upp mig från benet i en gymnastikstång, pressade ihop min diafragma genom att sitta på den och sparkade mig i magen med sina armébootsbeklädda fötter räknades inte. Det var Den Stora Sanningen, den Alltomfattande Förståelsen som var avgörande, liksom.

Länge kämpade jag emot offerrollen.

Och som jag hatade det ordet! Jag var inget offer, inget våp, ingen idiot! Jag gjorde det jag gjorde utifrån ett rent hjärta, utifrån stor kärlek, i övertygelsen om att jag inte var viktig. Han var.

Att förneka offerrollen skapade tyvärr andra offer. Jag predikade ju som jag levde. De som levde med mig led med mig.

Men jag har tagit mig tillbaka. Ett steg i taget har jag tagit tillbaka det som kanske kan kallas min själ. Det var inte lätt, det var i själva verket alldeles ohyggligt svårt. Den som säljer sin själ till Narcissisten säljer sin själ till Beroendet, eller okej, Medberoendet, om man så önskar. Hur som helst, i offerrollen är man beredd att ge upp allt, och då har man bara beroendet till den andre kvar. Och den andre, han är beroende, för han kan inte leva, inte existera utan den andras känslor, dem som han kan spegla sig själv igenom.

”Ja visst det gör ont när knoppar brister”. Gudskelov blir det blommor av knoppar; fria, vackra, lätta, självständiga, levande blommor. Och vi har alla möjlighet, det finns alltid en ny vår, en ny dag, en ny stund. Det handlar om att rensa där det behövs, klippa bort döda kvistar och gödsla lagom – och att, åtminstone en smula nu och då – se sig som den vackra blomma man är avsedd att vara, den man så gärna vill blomma ut till.

(Repris. Tidigare publicerad under rubriken Narcissism – eller hur?)

vi är alldeles för sent ute men det
stör inte oss för vi
faller som furor och
förälskar oss och gör allt sådant som

får folk att rodna av
bara tanken men vi drivs av vår
kärlek eller lust om man så föredrar
och vi målar varandra

så vackra och det är alltid solnedgång, rosa och
alla moln finns bara för
spänningen och dramatiken och vi dansar
och

kysser varandra med öppna själar och vi vill
mera och alltid och vi kommer så bra
överens och annars och
hela jag lika

vidöppen som min åtrå och du
dansar ut mig på okända
vatten och vågorna gungar oss men
då vet vi inget om

faran som lurar likt gammelgäddan i vassen för
i kärleken målas skuggorna ljusa och
jag ska aldrig någonsin
förbittras

men
jag känner hur klänningen ändrar
struktur och jag blir
sådär stillsamt

lugn

jag påminns om
Philip Marlowe och de andra som
drack whisky, sköt med Coltar och
älskade

välsvarvade damer med karmosinröda
läppar och sexrunda magar i tunna
negligéer, sällan
nakna

i mig bränner vinet, eller kanske
dina röstraspade vibrationer, jag
kunde faktiskt ha användning
av

vinden som nu blåser med
ökenundertoner, het och stark, du
fortsätter som om
det regnade

och jag vill att den förbannade stormen
ska blåsa bort min brand eller åtminstone
bleka det glödande
röda

aldrig i världen att jag skulle men
mitt inre draperar av sig och viker
ut sig och öppnar sig och mina
läppar

säras och vi stannar upp och det
är då alla kalibrar avfyras och kvar blir
ett läppavtryck; en gulnad
bok

Jag föll och jag föll och
jag fortsatte att falla och
dina ögon var ständigt där
för mig att drunkna i
och hela du, din
mun, din kropp, dina händer,
din doft, din röst

och jag föll till källorna,
de hetaste, starkaste, dem
jag inte vetat om och
i mig sjöng våren i ljusgrönt;
blodet
i starka dyningar och
jag fortsatte att falla till
sommaren med sina
gyllengula, djupröda
blomsterfält och
mjukvajande ax

och jag föll till hösten
med sina smeksamt
försynt försiktigt framförda
löften, den starka hettan
som ett kvarvarande minne,
branden och din andedräkt i
den mörka stjärnklara
natten, dina fingrar mot
min ros

och jag föll och jag föll
genom verklighetens
kristallager, genom
den blekt frätande
vintern, jag föll till
den blåa kylan och
mina uppåtvända handflator
lockade tillbaka månen,
gjorde
tiden likadan

Doften är alldeles speciell,
just den som alltid påminner om
Riket men egentligen eller antagligen
är den bara signifikant för vissa delar

eller områden
eller
hus, gamla, byggda av stenar i gulgrått
eventuellt en kultur som egentligen
har försvunnit men

fortfarande sitter man bakom
gyllengult milda vetefält i skuggorna
av de stora träden och
smuttar på drycker och
gnuggar lavendel mellan
fingrarna och
fortfarande finns skillnaderna och allt det mänskliga
och det är som om

(sägnerna som aldrig
var mina men som jag bar med mig
ändå)

jag är där i det jag
flydde från eller
till men min längtan finns kvar och
den är Havet och alltid har jag
längtat och alltid har jag tillskrivit min
längtan Kärleken och
jag har drunknat, det förnekar jag inte

men bakom de gula fälten sitter du
plötsligt och känner dig bekväm och jag
står inte ut i skuggan av det trevliga

och jag rider som jag måste och
hästen är kanske otämjd
och han spränger fram över
det gröna och lummiga, över det
odlade, tuktade, in i det vilda och
jag låter mig föras, ända in i det
outtalade

och genom dånet av vågorna viskar
det stillsamma och hur jag än flyr
är doften och rötterna och jag
vill inte

gråta, inte någonsin
mer