paintaword

Bild Eric Leraillez http://www.e-mage.fi

vårt bo; lakan
i milda färger, bekväma
kuddar och dämpad
belysning

fyra ögon till för
lyan bör säkras, två
mot ytterdörren, två
mot oss

värmen kanske kommer
inifrån, ombonat i mig och
jag känner din puls som
är min och vi
önskar varandra och
älskar varandra och

på datorn fortsätter
filmen, de andra
nattdjuren har tagit
över, sover
nos mot nos

Bild: Mexican ART on Pinterest | Diego Rivera, Mexicans and Chicano Art

Kinderna rödglödande,
ögonbrynen uttrycksfullt snirklade,
näsvingarna darrande,
munnen hopknipen i hallonform

Nacken; en knyck,
Hakan; snett upp

Händerna gestikulerar en dans:
Håret svänger i solfjäderform,
de tunna benen; jeans,
fötterna stampar, tradam!

Dörren; krasch BANG!
Ekot; vibrerande

Sedan tystnaden
Tårarna
ljudlösa, vackra
alldeles genomskinliga
pärlor; så känsliga
Fina

Om skammen att inte duga

Mina höfter, de äntligen
smala, och låren, som
blivit så tunna att jag når runt
med mina händer
Klart jag vet att
jag inte borde
svälta mig så, men
aldrig mera att jag ska
bli fet för
i den utsattheten är det alldeles tillåtet,
det är fritt fram
säg till bara
men jag vill inte vara
den som ler och tar emot

Jag vill vara spröd och känslig, bräcklig
på ett genomskinligt sätt
Så det är nästan en lättnad
att huttrande frysa i min
avskalade magerhet, det är
nästan en njutning att se er andra frossa, för jag
jag kan vara utan
för det är rätt åt mig, precis
det jag förtjänar. Sen
förtjänar jag annat också, jag
röker cigaretter och
dricker vin tills jag spyr men
det räcker inte, så jag äter
järntabletter och
det händer ingenting så
jag äter hela burken
och fortfarande händer det ingenting så
jag slutar att sova
också

Smått omtumlad efter årets största hästspektakel gick jag ut i den regnvåta kvällen. I mig ekade applåder och jag kände mig nästan bevingad efter alla bubblande drycker och flygande prestationer.

Det var mörkt ute. Kvällens våta gjorde det svarta blankt, lagom för gat- och billyktor att spegla sig i. Jag gick längs spårvagnsskenorna mot Mannerheimvägen. I hörnet tog blåsten tag i mig och några förvillade löv kom dansande längs den breda gatan.

Jag tryckte mobilen hårdare mot mitt öra och beskrev den ena ritten efter den andra ivrigt gestikulerande. Ur ögonvrån anade jag en ensam figur på hållplatsen. Han var artig och lät mig avsluta samtalet innan han tilltalade mig.

Han klev på samma spårvagn och jag fick för mig att det kanske var hans hobby. Att åka spårvagn, alltså, och samtala med människor. Inte ett helt dåligt alternativ, om man vill bli bekant med människor, kan det tyckas.

Han satte sig bredvid mig på den andra ensamplatsen tvärs över gången. En randig mössa var ordentligt neddragen över huvudet och ögonen såg ledsna ut. Han började berätta, men avbröt sig för att presentera sig.

”Jag heter Omar. Jag är från Irak.”

Spårvagnen gled fram i kvällen och passerade ett grällt upplyst köpcentrum. Omar berättade att han var tjugosju år och hade varit två månader i Finland. Han undrade vad vi tänker om honom, om de andra. Han berättade att de dödar sådana som han i hans hemland. Han önskade att få ett jobb. Han såg ledsen och kanske en aning längtansfull ut.

”Are you married?” sa han sedan och jag tyckte inte att han lät varken hoppfull eller desperat.

Jag tyckte faktiskt att han lät tom, om man kan låta så. Mina tankar gick till min underbara sambo och jag märkte att jag knöt händerna hårt i famnen. Jag var mycket lycklig men det kändes liksom opassande i ögonblicket.

Han fortsatte att undra över finländares förhållningssätt och förklarade gång på gång att man dör i hans hemland, att han bara vill alla väl, att han vill ha en framtid. Att han inte vill oss illa.

Jag tittade på honom och funderade på hur jag skulle kunna förklara något som jag inte själv förstod.

Han sa att hans namn betydde att han fick dödas i sitt hemland. Han sa att han inte ville leva på andra, att han ville göra rätt för sig.

Jag kunde ana att han hade varit med om vidriga hemskheter men han vek inte undan med blicken. Inom mig hade applåderna tystnat men någon form av bubblor fanns kanske kvar för jag kände att det alltid finns hopp. Just det hoppet kan vi värna om. Lyckas vi bibehålla det så kan vi bygga broar över ångestar och krig och religioner och orättvisor. Vi kan gå trygga på de broarna och vi behöver inte förstå allting, vi kan nöja oss med att acceptera.

Någonstans djupt inne i mig pickade en röst som ropade om realism och löjlig naivitet och annat som jag hade lärt mig att man borde begripa. Medpassagerarna i spårvagnen såg ut att försöka låta bli att stirra på oss. Det såg ut som att de tyckte att vi – eller åtminstone han – stank. Det såg faktiskt ut som om de ville hålla sig för näsan.

Omar berättade och berättade. Hans röst var lugn och lågmäld. Min hållplats närmade sig och jag önskade honom lycka till.

Den unga mannen med det fårade ansiktet fortsatte troligen på sin rutt. Jag hoppades innerligt att spåret småningom skulle föra honom till en plats där allting ordnar upp sig. Verklighetsrösten bankade som en stånghammare i  mitt bröst men jag vägrade ge upp mitt hopp. Egentligen hoppades jag att vi alla skulle hitta rutter med hoppfulla lösningar och lyckliga sammankomster, egentligen hoppades jag på en bättre värld.

Mundo real – Real World by Frida Kahlo

och hur jag än vänder
och tvekar och frågar
står du stark där du står
mina färger, min längtan
min uppdämda saknad
blir

droppar så heta, de
droppar i ljuset, i
purpur och silver, i
bronsrött och guldglans
i himlar av stjärnsprak, i
vågor av trånad

du väcker mitt inre
du rör vid min
kärna, du
kysser
och smeker och jag
finner ro

Och hon som sovit, och
hon som dansat, ja,
den lilla prinsessan, hon
levde lycklig i alla sina dagar

”var är din själ” säger du
(det värker som fan i
bröstet, i springan mellan
sparken och
slaget)

själen sägs väga aderton
gram, den
lever och pulserar tills

den skrumpnar, tvinar i
gråskalor och svartmörker,
blöder i

mörkrött, skadas av repor,
elefanthud är tung,
töms på sitt inre

”den har slutat existera”
säger jag och ler ur det där
röda; det gråsvarta
”du kan gå nu”