Henri Matisse – Birds on blue
Inspirerad av en diskussion om skilsmässobarn och skilsmässor på nätet plitade jag ner några personliga reflektioner.
”Mina barn och dina” – aldrig att jag skulle hamna i en sådan situation. Min famn skulle alltid vara öppen för alla barn, oavsett. Men mina barn är alltid mina, och då blir det genast en aning mera komplicerat.
För andras barn är också alltid andras, alldeles oavsett.
Vi har våra vanor, vi familjer. Vi har rutiner och regler och traditioner. Vi har gemensamma roligheter, vi har en viss uppfattning om matvanor, vi har en accepterad klädkod. Vi delar på minnen och släktingar, vi har varit med om bröllop, begravningar och semestrar. Vi vet vad som är skämt, vad som är allvar, vad som sårar och vad som tröstar.
I nyfamiljer är sådant inte alls självklart. Det gäller att bygga upp nya vanor och samvarosystem. Risken för missförstånd är enorm.
Jag hör till dem som blev ratad. Efter dryga tjugo år tillsammans hade vi byggt upp ett massivt system av seder och bruk. Jag kommer från ett traditionellt hem och tog det som självklart att mannen är familjens överhuvud och levde enligt det. Mina behov var inte viktiga, huvudsaken var att vi var en familj. Jag slätade över och dolde hemskheter, jag log och dansade och såg till att alla högtider firades med pompa och ståt.
Mina barn levde i den världen. Det var självklart att jag vek undan, att jag kunde köras över, det var den modellen jag hade givit dem.
Efter skilsmässan blev en del uppenbart och då var hela familjen i kris. Vanor måste brytas, traditioner måste stoppas. Allt måste omstruktureras men kaos rådde.
Hur vi klarade det är ett mysterium. Det var en nattsvart tid där vi simmade i mycket djupa vatten och tog alltför många kallsupar. Vi hade tur för slutligen flöt vi i land på rätt trygga stränder.
Barnen har antagligen haft sina egna överlevnadsstrategier. Hela deras värld var förändrad. Det obehagligaste måste ha varit att både mamma och pappa var helt andra än de självklara som hade bott i tomteboidyllen. Det allra svåraste var kanske att stå ut, att orka, att inte bli galen av att hela den fundamentala tillvaron förändrades.
Vid tiden för skilsmässan var sonen en ung man och dottern en liten flicka. Deras utgångslägen var olika. Sonen blev familjens stöttepelare. Ett sådant ansvar borde inte ett barn ha. Jag visste det då, jag vet det fortfarande. Mina krafter hade runnit ut. Min son kämpade och hans kamp var tung. Att acceptera sveket, att radera allt som varit, att få båten på rätt köl – hur klarar man det?
Dotterns situation var lika illa. Om möjligt, men hon var indragen. Hur gör man då? Om man har lovat att inte berätta, om man har lurats genom att tiga, om man alltid så länge man kan minnas har vetat sådant som kan göra mamma illa? Om man är sisådär åtta år? Jo, man skriver lappar med små teckningar och rara ord. Man försöker trösta alla, också pappa. Man leker prinsessa och hjular i ett.
Vi har våra överlevnadssystem, vi människor. Kanske skilsmässobarn blir starka, kanske de härdas en smula? Eller kanske de alltid bär en liten sorg inom sig?
Troligen är det olika. Det kan finnas det en uppsjö varianter men min gissning är ändå att en skilsmässa alltid är en traumatisk upplevelse för alla inblandade.
I nuläget lever jag i en nyfamilj. Vi har traditioner, vanor, sorger, bekymmer, släktingar och gudvetvad. Allt är på krock-kurs, ingenting är självklart. Ja, vi älskar varandra, vi har pratat, vi trodde att det skulle gå som smort men vi har vårt bagage.
Också skilsmässobarn får barn. Jag har nyligen blivit farmor och min lycka pöser över alla brädder. Det är fantastiskt med det lilla, varma pyret, med jollret och magknipet och den härliga doften! Jag rörs till tårar av minsta lilla, jag är tafatt och fladdrig och alldeles hispig av glädje. Bebisens faster fladdrar hon med. Det är tillåtet att älska det här lilla barnet och vi ger honom all den kärlek som blivit undanstuvad och gömd i hemliga garderober och källarutrymmen.
Bebisens mamma är en underbar person. Med ett rart leende i det vackra ansiktet verkar hon ta allt med ro. Det är kanske den bilden som gör mig mest rörd. Den fina mamman med det härliga barnet, en familj med gemenskap, harmoni, lugn och kärlek. Det underbara är att lyckan tycks alldeles självklar.
Om ett litet spädbarn har föräldrar med frånskilda föräldrar kan enkla saker som dop bli komplicerade. Att sammanföra nyfamiljer och andra familjer med den egna familjen med alla dina, mina, deras, era och våra släktingar kan vara knepigt. Urgamla skilsmässor hoppar fram som benrangel ur låsta kistor men med invand artighet, vett, etikett och tungan rätt i mun går det mesta att fixa.
Det kan tänkas att aningen mildare omständigheter skulle uppskattas men våra barn ligger som vi föräldrar bäddar.
Trots att lyckliga skilsmässor kanske inte finns vill jag tro att mina barn har det bättre som det är. Det kan vara önsketänkande men att leva med en underliggande osanning och ett dolt hot måste väl vara värre än en liten skilsmässa – hipp som happ? Eller? Är otrygghet inom väggarna värre än att skiljas och öppna upp för den yttre otryggheten?
Och hur är det med nyfamiljerna? Blir de varma, accepterande, kärleksfulla och trygga miljöer för barn att växa upp i? Mina och dina, era och våra? Hur känns det för barn att se ”nya” föräldrar i kyssar och kramar där mamma eller pappa borde vara?
Och – o hemska tanke – kan det uppstå rivalitet mellan barn och nyförälder?
Diskussionen jag läste på nätet baserade sig på en vis tanke. Den gick ungefär så här: Hur känns det för barnen om den ena förälderna blomstrar i lycka medan den andra lever i djup olycka? Hur hanterar man sådant?
Jag hoppas på happy endings. Oberoende och hur det än blir. Med öppet sinne, förlåtande hjärta och varma famnar kanske det mesta kan bli alldeles bra.
*fotnot – läs gärna Svanesång intill skuggan (en stillsam liten skräckhistoria)
paintaword 