Någonting mycket tunt som kändes lika ljusgrönt som vårens första grässtrå hände i mig. Det kändes otroligt, på gränsen till underbart.
Sådant kunde jag aldrig visa eller ens tänka för då skulle det genast försvinna.
(Ur Hundarnas timma – min roman in spe)
kuva: Eric Leraillez
Vi cyklade i den stillsamt begynnande blågrå sommarkvällen. I hamnområdet till höger samsades lyxiga fritidsbåtar med gamla, gistna skutor. På håll låg de gula isbrytarna och bidade sin tid.
Det klirrade från uteserveringarna och skrattades glatt. Vi vek upp vid Alexandersgatan och ner igen vid Salutorget.
Spårvagnskenorna var hala och jag koncentrerade mig för att inte kollidera med de många fotgängarna.
Gudskeov gick det bättre efter hallen. Cykelvägen var äntligen framkomlig och det gick lättare att andas. Över våra huvuden svävade några måsar och efter Siljaterminalen bar det neråt. Mannen framför mig släppte styret och vände sig om och vinkade med båda händerna. Farten kändes i magen. Jag försökte verka cool och viftade lite lätt med högra handens fingrar medan jag höll krampaktigt om styret med båda händerna.
Vi susade förbi Café Ursula. I Brunnsparken skymtade jag hundrastare. Längs stranden flanerade förälskade par. Mattolaituri var full av vindrickare kylan till trots och i havet åkte några båtar med långsam fart. Vi trampade vidare, in i parken som förut var förvaringsplats för båtar. Gräsmattan bredde ut sig grön och skön. Olika spel spelades, barn skrattade. Grusvägen delade området. Till höger tronade Havsgatans hus.
Mannen höll hög fart och jag blev ohjälpligt efter. Till vänster raglade några fyllon vid sidan av grusvägen. Jag visste att det fanns en station för missbrukare i närheten och plötsligt blev alltsammans förfärligt sorgligt.
Kanske det berodde på kontrasterna.
Livet kunde bjuda på så mycket och livet kunde ta allt ifrån en.
Hur man kom att göra sina val, hur slump och känslor och alltings intighet kanske hade en avgörande betydelse. Jag trampade vidare med ovilliga ben och en aning av blodsmak i munnen. Hur fantastiskt det var, ändå. Hur man aldrig på förhand kunde veta. Nu sjöng det i mig, detta underbara.
Att ha friheten. Att vara förälskad, sjunga i sitt huvud. Le.
Inne i den dunkla lokalen gjorde vi våra val. Buffébordet var himmelskt med underbara turkiska rätter i mängder och massor. Där fanns färger och former, dofter och frestelser.
Vi valde vitt vin och jag smekte väggens stenar, valde en lite ojämn, rätt passlig, något annorlunda. Fastmurad i ett sammanhang, med en risk att lossna, tappa greppet, hamna utanför.
Den var viktig i sin omgivning. En sådan trygghet saknade jag.
Jag gav stenen en smekning innan vi trampade vidare. Det var natt och staden hade nästan tystnat. Molnen vek undan och havets rök bildade vackra, fria mönster.
”Efter en stund började en slags musik att spela inne i mitt huvud. Den tog tag i min själ med sina djupa toner, sugande rytmer och snabba ryck och jag tänkte mig klapprande kastanjetter och svepande tyger…”
(I inspiration av ett dop; utdrag ur Hundarnas timma – boken in spe)
Videosnutten CARMEN de Antonio Gades finns på Youtube; en underbart stämningsfull upplevelse.
Vargtimmen – ni vet ögonblicket på natten – där kring fyratiden – då så många av oss mångalna och andra är vakna, ängslas, får de hemskaste tankar och mest obehagliga vakendrömmar… kanske förvärras av hundarnas timma?
För skillnaden är liten men ack, så väsentlig; timman kryper in i dig när som helst. Den är ett tillstånd, eller en vetskap, en hemlighet kanske. Obehaglig, men du väljer. Den är också en bok som jag skriver just nu.
Vad timman handlar om? Ja, inte demoner, inte varulvar, ingenting konstigt, bara gammal och tvättäkta mänsklig ondska. Någon kunde kalla det tomtar på loftet. Andra vet bättre.
Bli inte skrämd, jag lever med hundar. Både Kvinna med hundar (en novell som finns publicerad på ensidatill.nu) och och boken Hundarnas timma (en psykologisk thriller/roman som ges ut på Vaktel Förlag i augusti) är helt fiktiva påhitt. Hundarna har inte gjort någon förnär.
Här ett litet smakprov.:
Och då XXX trodde att hon hade givit upp, att han äntligen skulle få ge efter så eggade hon och eggade igen och han skrek och det var himlen som öppnade sig och de föll utan botten. Och hon tog ord i sin mun, ord som syster och bror, ord som gjorde det farligt. Fräck var hon, den ormen. I blicken, men i rörelsen också. De var överallt de två. På honom, på varandra. Och han fullgjorde sin plikt och de skrek och de bad. Han sjöng Ave Maria och han sjöng för dem alla.
Fenrir av Eric Leraillez
 Bild Eric Leraillez I instängda känslor och vågen som bryts vid II och vassar så sjunger och vi vandrar längs stranden och vågspelsorkestrar med |
Omslagsbild Eric Leraillez
Bästa läsare, ursäkta min bloggfrånvaro – det finns en orsak: Hundarnas timma.
På sista tiden har jag så gott som varje vaken stund skrivit och redigerat manuset till en psykologisk thriller där obehaget kryper i läsarens medvetande och det farliga sker bakom lyckta dörrar och vackra fasader.
Boken handlar om en släkt i Helsingfors med omnejd. Genom många årtionden levs, festas och firas det i bedårande miljöer men i det förtjusande finns sådant som måste döljas och i många fall bestraffas…
Hundarnas timma utkommer i augusti och går att förhandsbeställa på Vaktel Förlag, se linken nedan. Här under ett litet smakprov:
”Hans bara överkropp såg lagom stark ut och han var absolut underbar där han låg under det storblommiga lakanet med skålen med den starka soppan i sin kupade vänsterhand.
Jag lät handen smeka hans platta mage. Mer än så kunde jag inte göra för också jag hade en rykande skål i min kupade vänsterhand. XXX hummade belåtet av den ovanliga beröringen.
Jag visste att jag var lyckligt lottad men jag kände ingenting.”
Förhandsbeställ boken här: http://www.vaktelforlag.se
Mera information om boken här: http://www.vaktelforlag.se/bocker/ihundarnastimma.htm
Leander Engström – Stormen
den vidöppna
horisonten; det grönblåa underbara som
alltid har lockat, dragit,
kallat
och det var just då som
det klarnade men det var
i det förgångna
i nuet var det kallt och
från en annan tid, en annan
vinter men i mig sjöng
lockelsen, den starka;
och jag var pärlfiskaren, flickan, och
den svarta flätan var lika stark mot min
bara rygg
men det var då det begav sig för
vi dansade inte alls och havet
vred upp skum men alldeles för
tamt och ingenstans sjöngs
sången men det gjorde ingenting för
vi var och
det grönblåa, underbara
också
Omslag Eric Leraillez
En liten teaser ur Hundarnas timma (som utkommer i augusti på Vaktel Förlag):
Genom den stängda dörren och upp till vinden lät det hårt om språket.
Orgeln blandade sig med rösterna och jag tryckte fingrarna i öronen men det hemska trängde ändå in och ingenting kunde gömmas.
******
Farbror Karls ansikte hade blivit indianmörkt och han hade lett men inte snällt utan så att det såg ut som om han grimaserade.
Han liknade en varg med tandraden blänkande i det stela grinet.
…finns att läsa på bloggen penazzas.wordpress.com
Jag har sällan blivit så rörd och tagen. Känns fantastiskt! Mitt innerligaste och varmaste tack Elisabeth!
Klistrar in testläsarens omdöme här:
Har börjat läsa en bok men jag gråter av den så jag måste lägga undan den en stund. Samla mod att läsa igen för den är otroligt välskriven. Du kan ta på, känna lukter, se personerna så tydligt. Deras handlingar. Som skrämmer, griper tag i ens hjärta och lämnar avtryck. Det vackra, det poetiska språket väver in det hemska. Gnuggar hemskheterna mjuka i kanten, men ändå gör de ont. Hon är bra, författaren. En klass för sig, över alla de där storsäljande författarna. Det är en själ bakom varje litet ord. En sorg och samtidigt det där vackra. Visst drar jag på läpparna ibland åt vissa delar. Kanske inte för att det är humor men på vilket sätt en av karaktärerna uppfattar sig som. Oövervinnerlig, den bästa.
Få är förunnade med den talang som den här författaren har och jag är väldigt glad över förtroendet att få vara testläsare till
Mia Bergenheims “I hundarnas timma”
/Elisabeth
Source: En mycket välskriven bok
 | mia bergenheim om Bagartant |
 | marglann om Bagartant |
| mia bergenheim om Naapurijutusta juhlaa? |
 | Nico C om Naapurijutusta juhlaa? |
| mia bergenheim om Högsommartant |
paintaword 