paintaword

Eric Leraillez

Idag har varit en dag då jag har tagit det lugnt. Absolut inte frivilligt, nej, den typen är jag inte. Det beror på flunsan, den envisa som inte gått med på att gömmas i medicintöcken. Den har krävt sin rätt, den har slagit ut mig, men inte som en pannkaka, mera som en kokt räka.

Okej – jag tog ut min vinst i förskott. Gick faktiskt på (underbar och experimentell) teater igår med ordentligt intagen Flunsastopp i kroppen och (den på vägen hastigt inhandlade snygga, svarta) handväskan svämmande över av näsdukar.

Satt med bindel för ögonen och snorfana i handen och lyssnade mig igenom en aldrig skådad upplevelse*. Innan ett glas vin, efter ett till. Berömde mig för min tålighet, kände att tanter är av segt virke.

Nå, i morse var virket ett annat och jag golvad.

Med huvudet stort som en pumpa var jag tvungen att kapitulera. Chefen var uppmuntande: ”Ja, flunsor hör till de extrabonusar som kommer med det här jobbet.”

Nå då så, alldeles utmärkt. Jag kunde göra det enda jag önskade så jag sov djupt med gott samvete i en timme eller så. Vaknade genomsvettig och kippande av andnöd. Snuvan hade torkat fast och ja, ni vet. Hushållspappersrullen minskade ordentligt i omfång.

Fick kaffet au lait och serverat på sängen ( ❤ ❤ ❤ ), läste tidningen. Det hela verkade lovande.

Solen gassade och sambon drog omtänksamt för gardinen. Han tog ut hundarna på deras morgonpromenad. Det blev bara bättre. Jag förblev lättjefullt snörvlande mellan de ljusblåmönstrade lakanen och sträckte ut mina dryga hundrafemtio centimetrar – och drog hastigt ihop dem igen.

Det gick inte att ligga kvar.

Alltså steg jag upp. Magen drog ihop sig som ett dragspel men det gick utmärkt att sitta i en viss position framför datorn. Jag är inte omöjligt envis, satt följdaktligen så. Tänkte mig en effektiv stund med smarta e-postmeddelanden och annat.

Snoret i huvudet tog över tankeförmågan. Pannan bultade och näsan värkte. Yrseln fördimmade koncentrationsförmågan och fördummade mig. Jag tog ytterligare en Flunsastopp och ägnade mig åt Facebook.

Det är lugnt. Att titta på Facebook, alltså. Här sitter jag fortfarande, efter sisådär åtta timmmar.  Jag nyser och snyter mig, det snurrar i huvudet, och liksom flimrar i ögonen.

Hur som helst – i morgon blir det lördagslajban, banne mig. I sängen, på en stol eller på något sätt. Önskar er alla en trevlig helg!

*http://svenskateatern.fi/sv/nicken_nu/blandad/

Samma måne

René Magritte

Det är samma måne vi ser om natten samma sol om dagen
och stjärnorna visar oss vägen när vi gråter.

Att självklart höra till, klampa in, ropa hej, slänga sig på soffan eller om halsen på första bästa hemmahörande är ju som upptakten till en underbar film.

Så vill jag ha det, på riktigt, alltså.

Mötas av de där ögonglittrande leendena, kramas av de där trygga armarna.

Jag vill älskas också, och naturligtvis älska själv. Dansa kind mot kind, kyssas mun mot mun, mötas hud mot hud. Höra hemma i kärleken, i sammanhanget.

I verkligheten är det inte så. I verkligheten är det faktiskt helt och hållet annorlunda.

Mitt jag är inte bekvämt. Det tillhör inte naturligt, faller inte bekvämt ner i soffor eller i danser. Det tillhör liksom inte mig, det är varken lydigt eller önskvärt. Det glittrar inte alls och möter mig inte. Det förälskar sig, fanskapet. Blir så där romantiskt kladdigt, väldigt långt ifrån självklarheten.

Naturligtvis borde jag vara annorlunda. Självklart, jag är ju redan över femtio. Jag ska inte vänta mig, jag ska förstå, inte tro, inte önska. Höra till, nöja mig, få till det. Hemmahörandet, alltså.

Mitt jag fortsätter att vara obekvämt. Det vägrar anpassa sig till ålder och rynkor. Det fortsätter att önska, att fladdra. Det reser iväg, eller flyr. Möter havsdoftande äventyr och kryddstarka romanser.

Längtar efter stillsamma seglatser, finner sig i upprörda stormar.

Önskar sig blommor, bekräftelser. Trygghet, eller stabilitet. Att höra till, bara.

Mitt jag hör inte hemma. Det dansar, obekvämt.

Picasso: The rape of the Sabine Women

(ur Hundarnas timma)

”Jag kände igen stönet, det var något i det som fick mina celler att minnas.
Mitt hjärta slog vilt och jag svettades samtidigt som jag frös krampaktigt. Det stank starkt av skrämselpiss. Borta var alla söta tankar om gulliga ponnyer, i stället fanns där en mycket påtaglig skräck som gjorde alla former och figurer groteska.
Jag måste överleva det här för nu hade jag kommit till en gräns. Jag ville faktiskt inte längre bli våldtagen, inte övervakad, ägd eller söndrad.”

Hundarnas timma, av Mia Bergenheim

Det första som fångar mig är det poetiska och stilfulla språket i den här berättelsen. Mia Bergenheim lyckas få en otäck och skrämmande historia att gnuggas mjuk i kanterna. Bäddar in den i en stämningsfull och otäck skildring av ett barns utsatthet och de vuxnas svek.

Hundarnas timma rör upp en massa känslor hos mig. Bergenheim lyckas göra karaktärerna levande, så pass att du kan känna doften av dem, känna strukturen på deras kläder och ta del av deras egna känslor. Berättelsen har fått mig att vilja klappa till någon, fått mig att nästan må illa av de handlingar som utspelar sig och ibland le åt det humoristiska som letar sig in i allt det otäcka. En författare som kan framkalla detta hos en läsare är briljant. Språket i boken är fantastiskt. En egen röst inte lik någon annan som jag har läst tidigare. Ska du bara läsa en bok i år så är det denna bok du ska läsa.

https://penazzas.wordpress.com/book-reviews/

Läs mer om boken på www.vaktelforlag.se

Min blivande hustrus ord om boken kan ni läsa här “En mycket välskriven bok”

Hur kan man förhindra våld, krig, ondska? Vad handlar det om, egentligen? Är det samma mekanismer som styr?  I smått, i stort, individuellt, politiskt?

Fan vet. Jag skriver dikter.

Du
som förnedrade mig, som
spottade på mig, som
kuvade mig:

Vet du varför
jag gav dig rätten
att ta ifrån mig

mitt jag?