paintaword

Kära läsare, bok nr. 2 är på gång! Just nu sex kapitel råtext, en diffus plan i mitt huvud, en riktning, ett mål… Här ett litet utdrag ur det som håller på att formas till en psykologisk thriller:

Grottmålning från Grottes de Gargas

‪#‎ihundarnastimma‬ ‪#‎bok‬ ‪#‎böcker‬ ‪#‎psykologiskthriller‬

”Man anade att munnen var öppen i ett skri. Bröstkorgen var framträdande och färgad över de starka konturerna och den ena bröstvårtan tycktes på ett märkligt sätt vara i harmoni med adamsäpplet.”

”Stämningen var trolsk på ett sätt som den bara kan vara högt uppe i norr. Det blåa halvdunklet målade fram skepnader och former. Sinnena skärptes och XX kunde känna nattens lockelser mot huden. Hans näsvingar vibrerade av den svaga doften av harsyra. Någonstans gav hundar skall. Genom skallet hördes en kvist brytas. Det var kanske en hjort, eller eventuellt en räv. Älgarna var för klumpiga och de andra djuren oftast tillräckligt försiktiga.
Det oundvikliga skulle etsas in för evigt. Hon skulle aldrig få förgäta.”

Ur ”I hundarnas timma”

#ihundarnastimma #roman #vibergförlag

Ett slags villervalla mittemellan tillvaro och fantasi, skymningsland och morgonstrålar, kärlek och hopplöshet har slagit sina klor i mig. Det är häftigt, farligt, förtvivlat och alldeles underbart på en gång. Jag har ingen aning om vad som kommer, vad som följer, vad som är logiskt eller ens förnuftigt.

I ärlighetens namn bryr jag mig inte. Låter mig föras som en lealös trasdocka fast tyst är jag verkligen inte, tvärtom. Jag skriker av ursinne och gråter av rörelse och mitt skratt som då och då och däremellan forsar fram är långt ifrån lågmält och elegant.

Jag väljer att kalla turbulensen skapandets kreativa förstadium. Det låter fint på det sättet och har nog en gnutta sanning i sig, också.

Strömningarna som susar i min själ kan liknas vid Svarta Hingstens framfart i Kentucky Derby*. Mitt hjärta har galopperat i fyrsprång genom häftiga drömmar och jag har vaknat i mittemellantillståndet.

Det kan vara pinsamt. Att vara mittemallan, alltså.

Att ha drömt om sådant som inte kan få finnas, att inte veta om maran är sann, att inte veta vem som sover tättintill. Att i det andra varandet ha råkat på ordentligt undanstuvad, hoppackad, avstängd, utesluten och begravd ångest kan leda till känslostormar lika stora som hela startfältet i derbyt. Att likväl ha drömt om det underbara, det kärleksfulla, livsbejakande är omstörtande. Livets lusta och djävulens horn, det iskallt nattsvarta och det varmgult rosaröda i en osalig mix utan ordning, reda och struktur.

Undra på att jag är virrig. Det är antagligen precis som det ska vara.

Kaoset nästlar sig in i alla rutiner och byket jag tvättar ändrar färg och form. Jag hör min kärlek säga saker som aldrig någonsin skulle kunna komma från hans mun och jag slår tillbaka med misströstanssvärdets hela styrka. Sjuhundratvå ponnyer släpps fria i mig och flocken galopperar rakt ut i havet, i Atlanten, jag är i Connemara och gungas milt, harmoniskt, båten är stark, den bär oss, ponnyerna gnäggar och avskedsslänger med sina långa manar, de är vackra, de är kärleken, den otämjda.

Vi kramas men ger inte upp, inte efter allt det fruktansvärda, vi är otrygga och spänningen stiger i oss och det allra farligaste nuddar vid det innersta som en aning eller en varning men mittemellantillståndet dämpar och vi flyter på moln och mina kan vara romantiska eller åskgrå och min kärleks moln har en annan konsistens.

Det starka trycket går inte att kasta upp eller kasta ut.

Jag famlar och svamlar, försöker få tag på, klä i ord. Skriva. Det är det jag ska göra, ge efter, skapa men jag tappar bort det, får inte fatt i mina tankar och det är bra för tankarna är inte speciellt vettiga eller smarta eller ens överhuvudtaget begripliga.

Dags för känsla, alltså. Och som jag känner! För och emot och hit och dit och uppochner men inte mina egna känslor, nej, inte alls, för de här känner jag ju inte igen.

Villervallan dansar ut med mig på den blänkande parketten. Stråkarna spelar mjuka toner och ovanför gnistrar stjärnhimlen. Doften är mystisk som i Tusen och en natt men jag har stannat i mittemellanet och är på ett tåg genom Nordeuropa och bultandet från hjulen går in i rytmen och snart simmar jag bland ponnyerna eller om det är molnen och känslan av hetta är konstig för jag fryser utanpå.

Jag skriker fasa och vill ha snällhet och ingenting går överhuvudtaget att kombinera.

Okej. Utmärkt. Mitt förskaparstadium är som det är. Jag kreerar annat i väntan på det riktiga. Jag lagar mat. I går blev det bouillabaisseinspirerad fisksoppa och tomat- och lökpaj. Inte så illa faktiskt, och jag använde färsk vitlök, basilika och dill och naturligtvis en rejäl hutt vittvin.

Idag är läget att annat. Kanske jag får ihop något gulblekt dallrigt av potatis och ägg, något spanskt, tortilla kanske. En rejäl dos chili gör susen, kanske jag får älska med en eldig toreador i natt. Eller sitta under korkeken och dofta på blommorna, precis som tjuren Ferdinand.

Nåja. Det är som det är. Mittemellanvillervallan gör ändå precis som den behagar och jag får hålla till godo med den saken. Det blir nog en berättelse så småningom, i form eller annan.

Till dess: Må så gott därute!

*Svarta Hingsten är en romanfigur från 1940-talet. Walter Farley skrev många böcker om den underbara hästen och hans avkommor och jag läste dem alla – utom den som inte hade översatts till svenska. Senare läste jag dem högt för mina barn och ännu senare har vi haft filmkvällar med Svarta Hingsten som tema.

Sol – mina vänner, sol! Inte i Kuba, i Havanna (ja, eller kanske där också), utan i Finland, i Helsingfors!

I morgonens lataste timme kittlade gasset mig till ett sömningt morgnande. Det var hett, jag kunde ha varit i Afrika. De orangemönstrade och ordentligt fördragna gardinerna gjorde värmen röd och innerligt livsbejakande. Jag kände att jag log och mitt i det ickevaknade blev jag varse om en annan hetta, en annan andning, en arm om min rygg, en förnimmelse mot min nacke.

Senare, men bara någon timme efteråt var vi utomhus och firade morsdagsaftonen i ljusblå förmiddagsstämning.

Mild spred sig blomdoften i den ljumma brisen. I havets vågor glittrade solen klar. Gräset grönskade i smaragdskimmer, hundarna la sig tillrätta och vi bänkade oss bekvämt kring vår medhavda matsäck.

Idag var den lyckad: Potatissallad à la mamban (mamman, morsan) med bacon och ärter avec en skandinavisk sås med rödlök, dill och persilja och en rucolabaserad grönsallad därtill.

Vi skålade i ljusgult och vackert vitt vin. Förutom barnen, de skålade i kallt och klart vatten. Barnen, ja. Inte mina, ”bara” styv, halv, plast eller hur man vill ha det. Den ena tjugoett, den andra tio. En han, en hon. Tillsammans med sin far, sex par bruna ögon, sex par liknande mötte mina, annorlunda.

Jag hade gärna tänt en cigarett trots att jag inte röker. Mina barn bär jag alltid med mig, åtminstone i stunder av lycka.

Jag vände ansiktet mot solen, lät värmen gå in, och det mjuka ljudet av de andra, av pratet, det långsamma. Njöt.

Jag tänkte på mina barn, de biologiska. Hur jag alltid har fått älska, glädjas över deras varande, hur underbart det är att de har det bra nu. Tänkte på mitt barnbarn, hans mamma, allt det härliga. Kände livselixiret och skickade styrkan, gemenskapen, över molntopparna. Känslan var stark, jag tänkte att den nådde, som om vi hade delat ett glädjerusigt gapskratt i de inre sfärerna trots att vi befann oss i tre olika länder.

Vi faktiskt närvarande promenerade runt den lilla ön. Utanför åkte en turistbåt genom det gråblåa vattnet.

Någon timme senare var ”plastflickan” och jag ombord på den samma. Vi kisade mot solen genom våra solglasögon, log. Diskuterade och pekade. Blåsten var påtaglig, vi bar röda plädar och beundrade ett ljusgrönt Helsingfors över vågorna och genom knoppande strandlöv. Vi samsades om någonting försiktigt trevande som gick att gömma i äppeljuice (hon) och vitt vin (jag).

Aningen om sommaren, om den kommande hettan, om barfotastränder och simturer klev sakta uppför ryggraden mot hjärtat och i mig var en underbar sol, som i Kuba, eller i Afrika.

”Ur kvinnans mun ångade köldrök.

****

Foto Benno Catani

”Jag kände igen stönet, det var något i det som fick mina celler att minnas.
Mitt hjärta slog vilt och jag svettades samtidigt som jag frös krampaktigt. Det stank starkt av skrämselpiss. Borta var alla söta tankar om gulliga ponnyer, i stället fanns där en mycket påtaglig skräck som gjorde alla former och figurer groteska.
Jag måste överleva det här för nu hade jag kommit till en gräns. Jag ville faktiskt inte längre bli våldtagen, inte övervakad, ägd eller söndrad.”

Boken Hundarnas timma utkommer i augusti 1016 på Vaktel Förlag.

#hundarnastimma

Jenniesboklista skriver så här:

Hundarnas timma av Mia Bergenheim

http://jenniesboklista.com/?p=32457