Author Archives: mia bergenheim

Jag kunde inte låta rädslan ta över, inte låta den ta mig i besittning. Jag måste göra som jag brukade. Ställa in mig på annat. Sluta tänka, eller åtminstone sluta känna. Bara en sak i taget, bara det mest elementära. … Fortsätt läsa →

Någonting var för stort för våra artiga kindkyssar, för farligt för våra invanda skämt, för brutalt för att nonchaleras Någonting rubbade oss, faktiskt  

Det kommer så många ord ur alla de där munnarna, de som formas kring orden som laktritssnören och ballonger och jag ser på munnarna, hur de öppnas och stängs och vrids och sträcks och tänjs och byter skepnad och färg … Fortsätt läsa →

Jag hann inte märka att ögonen hade svartnat. Med ett kraftigt språng flög han fram till oss och slet undan hunden. ”Din satans hora!” vrålade han med ett djävulskt tjut. Han var alldeles kritvit i ansiktet och läpparna var mörka. … Fortsätt läsa →

En annan skiva låg på skivtallriken. Musiken var manande, direkt eggande. Den verkade afrikansk och rytmen fortplantade sig igenom hans blod och flickan hade rest sig ur soffan och dansade, snurrade, trippade runt, runt. (ur Hundarnas timma) https://www.youtube.com/watch?v=mwvOFEz_g8A

Då trycket blev som jävligast låste hon in sig på toaletten och dunkade pannan mot den kalla väggen tills smärtan lindrade plågan. Hon mindes skriket men det var som om det inte hade varit hon själv utan någonting hon måste … Fortsätt läsa →

vinden genom håret; framför mig torget med de skränande måsarna men mest de otaliga människorna, turisterna, horderna och de är alla individer, intressanta, hinner inte men de hinner inte heller och någon svär men jag hoppas och måste vidare; skymningen, … Fortsätt läsa →

”Å, satan, hur han hatade den slynan och hennes makt över honom. Han önskade hennes död, han ville bli av med plågan. Han måste komma bort före trycket innanför pannbenet blev för stort.”   (Ur I hundarnas timma)

Här en fantastiskt fin liten videodikt. Lätt som fjärilsvingar; så skir, så skör, så försiktigt fladdrande: Underbar!    

Någonting mycket tunt som kändes lika ljusgrönt som vårens första grässtrå hände i mig. Det kändes otroligt, på gränsen till underbart. Sådant kunde jag aldrig visa eller ens tänka för då skulle det genast försvinna.   (Ur Hundarnas timma – … Fortsätt läsa →