Måndag morgon, suck och stön och gröna ärter, jag menar, eftersemestersyndromet är jag ju absolut supervälförberedd på. 

Syndromet, ni vet, den där bekanta, sega motigheten som gör att man, efter att i minst en veckas tid ha rubbat och sabbat alla sina rutiner och vanor, efter lovets otaliga långa kvällar, sena morgnar och kravlösa dagar definitivt inte känner sig mottaglig för skrällande väckningar vid tiden då man sover som djupast. Tröttheten rister genom kroppen, undertäckesläget är varmt, skönt och mysigt, golvet som fötterna snart ska placeras på förmodligen attans kallt.

Och kläderna! Dem man inte tagit fram, strukit eller ens valt ut. Strumporna som lika otvättade som innan sportlovet ligger kvar i tvättkorgen gör att man till slut i lådan för kvarglömda grejer hittar ett par raggiga sockor i storlek XXL med hål både på tån och hälen. Eller också kanske man hittar en klargul prickmönstrad barnstrumpa och en annan grönrandigt gredelin dylik, den ena i storlek 32, den andra med god tur aningen större. Dessa kan eventuellt finnas i kassen som redan för fyra år sedan var tänkt att föras till klädinsamlingen, bland hundleksakerna eller i lådan där man samlar praktisk utrustning för skoputs eller dammtorkning.

Jag hade inte tid för strumpletning. 

Istället tvingade jag mig upp och ut med hunden. Friskt vågat, hälften vunnet, och friskt var vädret, minsann. På minussidan men inte askallt, ingen vind, inget regn. Faktiskt rätt skönt. Till hundens svansviftande glädje la jag in något som kunde kallas för dansväxel i stegen. Vid svängen ner mot fälten kände jag hur privilegierad jag var med ett jobb att gå till, människor att möta, saker att ta ställning till, problem att lösa, bekymmer att dela. Jag drog huvan över öronen och rumpviftade lite mot hunden som genast la iväg i kängurugalopp.

Sedan gick det som det gick. Fast jag varken hade tvättat håret, klädplanerat, sovit tillräckligt  eller färdigfixat lunchlådan blev dagen alldeles utmärkt bra. Fullt upp i svängarna, frodande humor kollegor emellan, igenkännande nickningar, anekdoter om familjeliv och semesterstress.

Tisdag imorgon. Kan det bli bättre? ❤