Marc Chagall – Le poisson volant

vi är alldeles för sent ute men det
stör inte oss för vi
faller som furor och
förälskar oss och gör allt sådant som

får folk att rodna av
bara tanken men vi drivs av vår
kärlek eller lust om man så föredrar
och vi målar varandra

så vackra och det är alltid solnedgång, rosa och
alla moln finns bara för
spänningen och dramatiken och vi dansar
och

kysser varandra med öppna själar och vi vill
mera och alltid och vi kommer så bra
överens och annars och
hela jag lika

vidöppen som min åtrå och du
dansar ut mig på okända
vatten och vågorna gungar oss men
då vet vi inget om

faran som lurar lik gammelgäddan i vassen för
i kärleken målas skuggorna ljusa och
jag ska aldrig någonsin
förbittras

men du är inte ensam och om din
dotter
värnar du och det är klart, som
hon

behöver dig kan det ju inte vara annorlunda och
jag känner hur klänningen ändrar
struktur och jag blir
sådär stillsam

och sedan kan man ju undra men jag ska
aldrig aldrig, jag ska inte förnedra mig, inte
låtsas om för i slutet segrar det goda,
så

ska det vara och jag ser dina ögon
glänsa, hör din röst kuttra och jag vet
att en gång gällde det
mig