Ensamma barn

flowers kids
Den största dagstidningen i Finland, Helsingin Sanomat, publicerade igår en artikel som handlade om barn som känner sig ensamma i vårt välmående land.
Artikeln fick mig att känna mig sorgsen och reflektera över inte så alldeles självklara privilegier. Min egen morgon hade börjat underbart. Intill värmen av min sussande sambo vaknade jag upp till en härlig dag. Ett löfte om sol låg i den klara månens silvriga sken. Rimfrosten hade målat de fallna höstlöven krispigt vackra. Hundarna viftade på sina glada svansar och det knastrade mjukt under deras tassar. En stund senare njöt jag av självvald morgonensamhet med nykokt kaffe och pinfärsk morgontidning.
Världsnyheterna skummade jag igenom. En artikel om ensamma barn fångade min uppmärksamhet. Mellan smörgåstuggandet, kaffeklunkandet och happylappytänket berördes jag, väcktes till en känd men inte erkänd verklighet.
Barn väljer inte sin ensamhet eller de sammanhang de råkar leva i. De väljer inte heller sin läggning eller sin sociala förmåga. De väljer inte att vara utan- eller innanför. De gör så gott de kan, som vi alla. Barnen väljer inte skilsmässor, diagnoser, hemuppfostran eller tillhörighet.
Vi vuxna har ett ansvar. Må vara att också vi kan ha det ensamt, att livet kan vara tungt, att vi präglas av vår barndom. Trots allt och ändå, vi kan bjuda på ett sammanhang.
Ibland kan det vara svårt. Två är jämnt och tre är udda. Nyfamiljer betyder annorlunda vanor och traditioner, nya släktskaper och boendeformer som ska sammanympas och i allt det fina och berikande finns det sådant som skaver. En stängd dörr kan betyda ensamhet men likväl behov av integritet. Känslor kan vara starka och också starka känslor kan maskeras eller döljas. Nytänk och stress, kulturkrockar och mänsklighet, framgång eller misslyckande, förklaringarna är många och alltid orkar vi inte.
Men. Behöver vi? Om det finns en inneboende gemenskap, finns det inte också då en alltid utsräckt hand? Måste vi prestera för att vara tillsammans, för att dela en gemenskap?
Lyckligt lottade är vi som i vår barndom har fått ta del av sådant som förenar. Mer och mer förstår jag vidden av kultur i barndomen. Rim och ramsor, musik, konst, traditioner, matvanor, allt sådant som ”alla” vet har en enorm betydelse. Mer och mer förstår jag också vidden av icke-organiserad samvaro. Att ha en uppväxtmiljö med syskon, vänner i grannskapet eller en eller annan social miljö där man ingår i ett sammanhang gör att man lättare förstår sig på andra och känner sig som en av oss. Att få vara som man är och accepteras just därför borde vara en självklar rättighet. Att vara trygg tillsammans och också ensam ibland är alldeles extraordinärt och superviktigt för oss alla.
Annonser

Om mia bergenheim

Välkommen till paintaword! Här målar jag världen med ord i en härlig blandning av känslosam livslust, bubbel, humor, psykologiska vibrationer, svåra teman och mycket däremellan.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s