Anamma, vad coola vi var på den tiden det begav sig. Inte för att man sa ”coola” på den tiden, och inte för att vi kände oss speciellt trendiga utan för att vi var där, mitt i det pulserande, mitt i Helsingfors, precis där det begav sig.

Vi tog oss för, vi levde ut, vi led, våndades, förälskade oss, deppade och festade enligt stund, känsla och behov.

Konstnärliga var vi, och djupa, naturligtvis.

Till bägge hörde mängder med café au lait och rödvin, eventuellt i omvänd ordning. Vi skrev dikter. Minns speciellt en väldigt djupsinnig dikt som min bästis skrev. Den behandlade alla livets svårigheter i ett komprimerat format. Tror att dikten hette ”bara på grund av en stum telefon”. Den handlade om en kille som aldrig ringde.

Vi levde i en tid då man tvungen att vakta telefonerna för annars kunde de få för sig att ringa då man…