Från mamba till fami

kumkumam djungelgrönt

Nästan hela mitt vuxna liv har jag haft privilegiet att ha Viktiga Barn i min omedelbara närhet. Som jag har njutit! Jag har fått dela de underbara, gemensamma skratten, tokroligheterna, tandagnisslingarna, puberteterna, hela rubbet med känslostormar och myspys, ilskor och kramar.

Jag vande mig vid att alltid ha någon att glädjas över.

Det kom en tid då det blev distans till barnakänslorna. Det var väldigt ovant och jag förlikade mig dåligt vid att ha egen tid. Det passade mig inte. Jag valde att jobba på i stället – och lyckades faktiskt få ihop en liten diktsamling på kuppen.

Barnakänslor är humor och värme, bubblande tankar i livets djungel, sådana som får mig att strunta i tråkigheter och ta för mig av fågelsången. Barnens far hade en egen slags humor. Mitt i mitt djungelkvitter var han seriös. Jag blev mamban, han blev farzan.

Det lät lite rart. Att vara mamba var inte helt fel, jag menar, mammabarn, typ.

Senare skaffade sig min son och hans flickvän hund. Jag var ju varken matte, mamba eller farmor så jag blev fami. Jag gottade mig lite, ordet hade en varm och respektingivande klang. Jag älskade barnbarnhunden, precis som jag älskade mina barns lurviga hund- och hästsyskon.

Nu är jag fami på riktigt.

Det ni, hörni! Sol, bara sol, glädje, värme, allt det finfinaste, du milda Matilda! Mitt famihjärta bultar, hoppar, skuttar. Att igen få myspysas, nackkittlas, nosas, gosas, att bara få mamba sig – är helgjuten glädje!

I mina vuxna barn finns småttorna kvar. Jag har hissat, blåst, lyft och gungat – och så mycket mer. Jag har fått och delat; så många pussar, så oändliga kramar. Fortfarande lever jag på den glädjen, fortfarande är jag stark bara för att jag blev sådan. Det gör inget alls att hjärtekänslan numera har fysiskt lång distans – gemenskapsbubblet sprudlar oavsett.

En gång var min dotter sexton år. Då skrev jag en dikt:

Kinderna rödglödande,
ögonbrynen uttrycksfullt snirklade,
näsvingarna darrande,
munnen hopknipen i hallonform

Nacken; en knyck,
Hakan; snett upp

Händerna gestikulerar en dans:
Håret svänger i solfjäderform,
de tunna benen; jeans,
fötterna stampar, tradam!

Dörren; krasch BANG!
Ekot; vibrerande

Sedan tystnaden
Tårarna
ljudlösa, vackra
alldeles genomskinliga
pärlor; så känsliga
Fina

Annonser

Om mia bergenheim

Välkommen till paintaword! Här målar jag världen med ord i en härlig blandning av känslosam livslust, bubbel, humor, psykologiska vibrationer, svåra teman och mycket däremellan.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s