Mitt ljus fick jag inte behålla
Jag var inte kraftlös men mörkret krävde så mycket av mig
Jag skulle underhålla med ungdomlig skönhet och dricka mina drinkar, ta mina piller eller vad än ni erbjöd mig
Jag hade inget hem
Inget som var mitt 
Så ingen förstod att de inte såg mitt ansikte heller
Eller att jag bara lånade ord och uttryck från bildade män jag sög av i förbifarten
Jag hade så mycket i min mun
Inte konstigt att jag stannade hos dig ett tag
Du som lät mig kräkas upp allt och såg till att jag fick mina egna ord tillbaka
Nu talar jag med de döda
Jag hittade andra rum och ni blev aska
Men det är fortfarande mörkt här
Även i solen
På en strand
Jag anstränger mig för att se
Det är barnen som kommer blöta ur vattnet
En flicka med lysande och ljusblont hår
En pojke med ögon så gröna att gräset försvinner och inte kan tävla med den blicken
Jag tror att jag hittar färg efter färg
Slutligen
Vi går iväg och jag har dem som ledljus

Författarpresentation Linda Örnvall:

”Det är roligt att kunna skriva av sig lite. Jag började så smått att skriva dikter i tonåren och sedan har jag fortsatt med Linköping med omnejd som bas. Jag har haft samarbeten med olika musiker och vi har uppträtt ganska mycket i perioder. Och så har jag vunnit ett och annat lokalt poesipris också!

Jag fotograferar rätt mycket och tar ofta meditativa fotopromenader.”

Text och foto: Linda Örnvall