(ur I hundarnas timma)

De åkte buss. Karl bet surt ihop tänderna och stirrade ut genom det smutsrandiga fönstret. En trubbig irritation tuggade i hans mellangärde och han smackade till med tungan mot gommen.

Hela familjen satt längst bak med bagaget uppradat på bänkarna framför. Det stank sliskigt av Wunder-Baum och Karl mådde illa.

Bredvid honom till höger sjöng Elisabeth tyst för sig själv. Hon hade korviga knästrumpor och ljusturkos klänning och gav ett underligt intryck, som om hon var lite annorlunda funtad i huvudet. Det bleka håret var fäst i två råttsvansar på var sin sida om det ekorraktiga ansiktet. Karl fnös och tittade på Ruths gungande fötter. De var klädda i röda mockaskor och sträcktes förföriskt fram med små vickande, utsträckta tårörelser. Resten av Ruth doldes av hennes föräldrar.

Idiotsyskonen störde honom verkligen.