Bild Eric Leraillez
Tanten tog en promenad
i sin vindpinade förvinterstad:
Nordkyld kulingen drog fram,
fräste vit på vågens kam
vid piren skutor hade hamnat
låg där nu så rart omfamnat;
längre bort en kyrkas sken,
över allting vinden ven
tanten njöt av stormens minnen,
dem som trängde genom sinnen,
bjöd på oblygt framsträckt hand
tanken fri, en annan strand
såg sedan ett hamnsatt fartyg,
rött och grant; det bjöd på fanstyg
glögg och toddy medelst rom
(hum och um som tanten drömde om)
och ett tu tre var hon nog med,
”helt fel är tiden”, hatten sned,
allt hade liksom gått ur led,
mot spelets makter tanten gled
gav blanka fan i måsten, borden,
tog sin kavaljer på orden:
”Du har ett liv så lev det nu,
vår tid är nu, sen sjuttisju”
Vågens kam blev silverblank,
tanten mjuk och kärlekskrank,
plädsvept kurade mot lyckan stor
(i alla oss en älskling bor)
och hur du finner lyckan och jag min
kan vara olika, vi är var sin
men sist och slutligen det är som så
att människor vi är ändå
paintaword 
Great blog ppost
GillaGillad av 1 person