varmfuktigtklibbig, nästansvart
viker natten ut sig över
månens ljusa
löften
bortom kluckar
havets vågor, löftesrika,
djupvioletta, petroleumgrå,
mjuka
går raktigenom; gungar,
lockar, drar, ”en sjöman älskar”
och jag sugs in i
virvlarna
nattens svaga skogsdoft;
forneldarna brinner
rödheta, glödande,
jag med dem och
havet bara
svallar, vågorna är mina,
dina, våra och
vi är i Casablanca,
någonstans i Afrika,
ljuden är i oss, i, eller med –
hettan; min hud knottrar
som under öknens
stjärnkyla men den enda som
faller är jag och jag
andas mot din hud, din
hals
så vandrar skeppen – de
tysta karavanerna, de
mäktiga – vidare, de som
bultar i alla
hägringar, viskningar, nätter, i
drömmar; i strålars
och droppars gemensamma
färd
paintaword 