Som i Kuba, eller Afrika

Boronali_Impression

Målning Joachim-Raphaël Boronali

Sol – mina vänner, sol! Inte i Kuba, i Havanna (ja, eller kanske där också), utan i Finland, i Helsingfors!

I morgonens lataste timme kittlade gasset mig till ett sömningt morgnande. Det var hett, jag kunde ha varit i Afrika. De orangemönstrade och ordentligt fördragna gardinerna gjorde värmen röd och innerligt livsbejakande. Jag kände att jag log och mitt i det ickevaknade blev jag varse om en annan hetta, en annan andning, en arm om min rygg, en förnimmelse mot min nacke.

Senare, men bara någon timme efteråt var vi utomhus och firade morsdagsaftonen i ljusblå förmiddagsstämning.

Mild spred sig blomdoften i den ljumma brisen. I havets vågor glittrade solen klar. Gräset grönskade i smaragdskimmer, hundarna la sig tillrätta och vi bänkade oss bekvämt kring vår medhavda matsäck.

Idag var den lyckad: Potatissallad à la mamban (mamman, morsan) med bacon och ärter avec en skandinavisk sås med rödlök, dill och persilja och en rucolabaserad grönsallad därtill.

Vi skålade i ljusgult och vackert vitt vin. Förutom barnen, de skålade i kallt och klart vatten. Barnen, ja. Inte mina, ”bara” styv, halv, plast eller hur man vill ha det. Den ena tjugoett, den andra tio. En han, en hon. Tillsammans med sin far, sex par bruna ögon, sex par liknande mötte mina, annorlunda.

Jag hade gärna tänt en cigarett trots att jag inte röker. Mina barn bär jag alltid med mig, åtminstone i stunder av lycka.

Jag vände ansiktet mot solen, lät värmen gå in, och det mjuka ljudet av de andra, av pratet, det långsamma. Njöt.

Jag tänkte på mina barn, de biologiska. Hur jag alltid har fått älska, glädjas över deras varande, hur underbart det är att de har det bra nu. Tänkte på mitt barnbarn, hans mamma, allt det härliga. Kände livselixiret och skickade styrkan, gemenskapen, över molntopparna. Känslan var stark, jag tänkte att den nådde, som om vi hade delat ett glädjerusigt gapskratt i de inre sfärerna trots att vi befann oss i tre olika länder.

Vi faktiskt närvarande promenerade runt den lilla ön. Utanför åkte en turistbåt genom det gråblåa vattnet.

Någon timme senare var ”plastflickan” och jag ombord på den samma. Vi kisade mot solen genom våra solglasögon, log. Diskuterade och pekade. Blåsten var påtaglig, vi bar röda plädar och beundrade ett ljusgrönt Helsingfors över vågorna och genom knoppande strandlöv. Vi samsades om någonting försiktigt trevande som gick att gömma i äppeljuice (hon) och vitt vin (jag).

Aningen om sommaren, om den kommande hettan, om barfotastränder och simturer klev sakta uppför ryggraden mot hjärtat och i mig var en underbar sol, som i Kuba, eller i Afrika.

Annonser

Om mia bergenheim

Välkommen till paintaword! Här målar jag världen med ord i en härlig blandning av känslosam livslust, bubbel, humor, psykologiska vibrationer, svåra teman och mycket däremellan.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Som i Kuba, eller Afrika

  1. Mikael Galloni skriver:

    Börjar mer o mer uppskatta dessa kortare stycken, kallas det för en novell eller finns det en gräns för att en novell ska ha si många sidor. Men jag älskar dessa korta berättelser då de skifta så i handling o de passa lagom till mitt morgonkaffe, som dock kan sträcka ut sig tills dt e dags för aperitif , då har jag bara fastnat lite. Men då njuter man. Fortsätt tack!!!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s