i ljusgröna lundar, i knoppdoft
av sommar, i björkskog runt
blommor på böljande ängar,
kring stränder så lena mot
de ljusaste sjöar; jag färdas
på vägar av sand och av
trängtan, i sol och i
tröst

i djupmörka nätter som
doftar av vete, i glasisad
vinter bland utfrusen lätthet, i
känslor, i nöd och i
lust; i fägran
stor

drar vidare genom
upplysta städer, gator
av asfalt, bland höghus
och fönster, kring
kommers och saknad,
korvstånd och krogar, vimmel;
jag spelar min invanda
gatumusik

och kylan så intensiv, exploderar
där inne inre, stickade vantar
med avklippta fingrar, rockar
och kappor, mössor och
luvor, märken och lappar och
barn: alla mammor och pappor,
familjer

alla drar vidare, skiter väl
jag i, alla andra på vandring men
jag helt tvärtom och
sommaren sjunger sitt vemod;
våren är ljusast och
jag gungar i hösten, den innan
krigen,

jag gungar och hoppas men
låter mig fångas, fastnar i väven, det
är så det ska bli men jag gungar i
hösten, den innan krigen, jag
gungar i stunder av sorg och
av saknad, jag längtar till frihet men
klamrar i famnen, jag drömmer
om annat men jag
låter bli