Strawberry Margaritan var underbar. Röd som en solnedgång över prärien, kall som Sibirien i december, med ett sting som fått en ordinär skorpion att blekna. Till drinkarna åt vi majschips med tomatsalsa och kombinationen fick våra ögon att le.

Carmela hade gått upp ytterligare ett par kilo. Solen hade målat henne mörkt pepparkaksbrun. Hon var naturligtvis vulgär, visade upp sig i vit topp, tighta jeans och höga, guldprydda sandaler. Håret vällde tjockt över axlarna, i öronen dinglade stora ringar och ett par glitterprydda solglasögon fungerade som diadem.

Det störde mig att hon ohämmat visade upp sin kurviga kropp. Hon tog sig rätten att låta bli att skämmas över fläsket jag ihärdigt kämpade emot. Det var som om hon helt hade missat idealet. Som kvinna kunde man faktiskt välja vilka signaler man sände. I Carmelas fall vittnade de pösande brösten och den svällande bakdelen om osunda vanor och fattigdom, eller åtminstone ociviliserad bakgrund.

Jag rös.

Orkestern drog igång med en låt av Creedence Clearwater Revival och Carmela tände direkt. Dansade sittande vid det skrangliga bordet men ville mera och drog mig med ut på asfaltplätten framför scenen. Hon dansade mot orkestern, mot publiken, vände om och runt, vickade och flirtade.

Vi dansade tre låtar. Jag briljerade på mitt eget sätt. Det var ju inte frågan om vem av oss som var den vackrare. Min mage var platt av allt tränande och jag hade valt en åtsmitande, tubformad trikåklänning i vermilionrött. Hennes överarmar sladdrade, mina var fasta, hon såg exotisk ut, jag hade rytmen.

Höjde händerna över huvudet, knäppte med fingrarna, kände klänningen glida uppåt, klirrade med armbanden, lät höften svänga långsamt, eggande.

Hon hakade på, tog tag i min blick, vi var som en tjur och hans fäktare, som två rivaler utan herre. Rollerna byttes i ett och vi uppträdde, tog mått på varandra, våra klackar smattrade, vi tog om varandras axlar, bytte dansen till river dance med raka ryggar, bytte igen till någonting som påminde om magdans tills de sista tonerna ur Bad Moon Rising ebbade ut.

Föll sedan skrattande i varandras armar, beställde mera dricka och eldiga fajitas. Många andra dansade nu och vi hade glädjen kvar i våra kroppar, hade återknutit kontakten, ordnat upp vårt förhållande. Vi skålade för vänskapen, den livslånga, över alla rynkor och kilon, karlar och affärer.

”Din klänning har precis samma färg som drinken”, utbrast Carmela plötsligt.

Det var så hon var, hoppade från det djupaste till det ytligaste utan någon förvarning alls. I och för sig var det sant, och färgen var klädsam, dessutom.

”Djungelrött”, svarade jag med ett tandblänksleende.

(Texten är ett utdrag ur en längre text; en fristående fortsättning till romanen ”I hundarnas timma”)