Bild Diego Rivera

Morgonrodnads fukt mot huden,
flortunt tyg av linne, ljusets
genomskinlighet; som stinna
vinbär, vita; bleker, leker,

hägrar, lockar, bjuder; sedan
strålarna, vid horisonten
starka moln, blir röda, fylls,
färdiga för löften vars kaskader

målar uppåtsträckta stjälkar, de som
längtar efter hettan, sträcker sina
munnar, morgonvåta, de
som genom natten hukat, dolt

sitt blyga; de som står där, hoppas,
vajar, vaggar sina ensamheter, öppnar
darrar, skälver, känner;
vindens tidigaste dofter

brisen som en okänd
sötma, daller; spetsbeklädda
spindelvävar famnar dagens
första brud