Om hösten faller bladen. Torra, skrynkliga och knastrande. Ett frasande regn av sprakande färger. Brunt, gult, orange, rött, purpur och svart. Rynkiga ådernät som en gång fyllts av livgivande vätska. Ett utdraget dalande av förgängelse. Tiden går och liv förgås. Genom september, oktober och november går vi från ljus till mörker, från sommarens solbelysta ängsblomster till vinterns djupfrysta krypta. Vilken årstid av melankoli och filosofiskt grubbel! Här finns, åskådligt och kännbart, beviset för att allting är fåfänglighet. Här ligger det som var grönskande, en matta av vegetabiliska lik utelämnade till förmultning på höstens dystra slagfält. Och jag måste kratta undan sattyget!