Bild: Matisse ”La danse”

Min sambo har börjat spela djembe-trummor. Han är väldigt ivrig, går på kurs och trummar varje ledig stund. Vårt hem fylls av suggestiva afrikanska rytmer och jag förflyttar mig till varmklibbiga breddgrader och heta, svarta nätter.

”Jag måste få resa bort”, säger min sambo. ”Jag menar bort, som utomlands. Vi måste göra något annat än det eviga Helsingfors – Lille.”

Han är hemma från trakten kring Lille så det är kanske förståeligt. För mig är det alldeles härligt att resa, också till Lille. För mig är Frankrike definitivt Utomlands.

Sambon talar om resor till Senegal och Benin. Jag minns den finska sången ”Mombasa” och min fantasi målar upp underbara bilder om Afrika som jag vet så ytterst lite om.

Men jag har läst en del. Bland annat boken ”En halv gul sol” av Chimamanda Ngozi Adichie som jag rekommenderar varmt. Jag har också sett filmen ”Mitt Afrika” med Meryl Streep och Robert Redford.

Trots det romantiska är Afrika också nöd. Kontinenten är världens fattigaste.

Jag surfar på nätet och försöker förstå. I Afrika finns naturrikedomar som olja och diamanter, men världsdelen är stor. I många länder lever man för det mesta på jordbruk i områden där jordens bördighet är låg, där människor svälter ihjäl.

Jag har sett bilder, många bilder. Uppsvällda magar och barn med flugor i ögonen. Vackra människor i färd med klädtvätt stående med vatten upp till midjan i natursköna floder. Jag har sett översvämningsbilder och bilder på torka men också bilder på städer och bilder på vänskap. Jag har sett turistbroschyrer och bilder på diktatorer. Jag har sett bilder på krig, på död, på lemlästning. Jag har smakat på mat som sagts vara afrikansk och jag har sett konst som gjorts i Afrika.

Det finns flera tusen etniska grupper i Afrika och där talas kanske 1800 språk. Fascinerande. Kontinenten är stor, och gammal. Att resa i Afrika måste vara otroligt. Hela tiden finns det något nytt att ta till sig, att beröras av, att upptäcka.

Afrika verkar så påverkat, och samtidigt så totalt opåverkat.

Jag tittar och drömmer och det afrikanska griper tag i mig, det talar och sjunger, eggar och flirtar, det dunkar i mystik, i mustiga dofter, i färger och toner.

”I had a farm in Africa.” säger Meryl Streep som Karen Blixen i filmen.

Min egen lilla gård var i Tenala, i Finland, men orden gräver in sig i mitt minne.

”I had a farm in Tenala.”

Och hur jag än surfar och ser på fakta och försöker ha en klar och kall attityd dunkar de levande rytmernas spänning högre än förståndet. I mig dansas förföriska danser och oändliga savannerna breder ut sig mot bergtoppade horisonter och stjärnklara himlavalv. Min hud knottras och i den finska höstnatten hör jag regnskogens ljud och känner de tunna, flytande tygernas intensivitet mot mitt bara skinn.

Det är alldeles självklart att jag vill resa. Överallt, men naturligtvis till Afrika.