Sorgen som
kom smygande genom
en märklig spricka
i min annars så
glada fasad var
mjuk och stor och jag
kände inte igen den, för
jag grät
och i tårarna
fanns allt det glömda,
det jag aldrig
gråtit och
tårarna
var alldeles varma,
de föll
alldeles fritt och
där i min sorg blev jag
barnet jag borde ha varit,
ja,
jag tillät mig det
