det är nog då som skalet
blir trångt, flagar och skrynklas
betydelselöst
och kärnan växer
stor och tung; stark
forcerar
det uppbyggda,
det omsorgsfullt skapade, alla
plattformer
rasar i striden, i
kriget; i oron
infernot
och kärnan är hotfull,
men så bar och så naken, så
allena i saknad
och det är nog då, ja
det är nog då som
tårar ska flöda
i forsar så vilda och
asfalt ska sprängas av
maskrosens hopp
(repris)
Satt i går och läste dina dikter. Denna var den som jag tänkt låna över på min blog. Ja om det är ok? Den säger väldigt mycket om att hur illa det än är finns det hopp om något vackert. Min tolkning i alla fall.
/xseb
GillaGilla
Tack! Låna gärna, känns fint att du tycker om dikten! Ja, det gror det där lustiga, pirriga, härliga och i det svartaste dystra spirar oanat hopp 🙂
kram
mia
GillaGilla