Jag föll och jag föll och
jag fortsatte att falla och
dina ögon var ständigt där
för mig att drunkna i
och hela du, din
mun, din kropp, dina händer,
din doft, din röst

och jag föll till källorna,
de hetaste, starkaste, dem
jag inte vetat om och
i mig sjöng våren i ljusgrönt;
blodet
i starka dyningar och
jag fortsatte att falla till
sommaren med sina
gyllengula, djupröda
blomsterfält och
mjukvajande ax

och jag föll till hösten
med sina smeksamt
försynt försiktigt framförda
löften, den starka hettan
som ett kvarvarande minne,
branden och din andedräkt i
den mörka stjärnklara
natten, dina fingrar mot
min ros

och jag föll och jag föll
genom verklighetens
kristallager, genom
den blekt frätande
vintern, jag föll till
den blåa kylan och
mina uppåtvända handflator
lockade tillbaka månen,
gjorde
tiden likadan