Ibland världens gång är riktigt vidrigt trist,
och tanten drabbas av en sinnesstämning: Visst
är det bara tråkigt, ingen rolig sak
att förvandlas till ett gammalt, ynkligt vrak

som övergivet fylls med iskallt vatten,
får solskenet att bli som svarta natten
Tantens tankar får en melankoli så dyster
att glädjen liksom tappar färg och lyster

överallt syns rost, förfall och annat,
förvanskad kroppshydda, rent förbannat
som tanten ser skavanker hemska, grava,
i stället för det vackra, fina, underbara

Men sedan något lätt och härligt händer;
tantens attityd tillbaka återvänder
och havet glittrar milt, så guldaktigt och gult
(precis nyss det syntes pissfärgat och fult)

Den gamla skorvens rost är vackert röd,
i tanten brinner minnen om en inre glöd,
hon är nu väldigt nöjd och mycket tacksam
(ett och annat kärleksminne kommer fram)

Och tanten sätter sig för att memorera,
vill de bästa sagorna i minnet specifiera:
hon vill minnas männen, de som var så heta
att hon nästan glömde det säkra och diskreta

Och bland båtfixarna i hamnen hon ser sig om,
upptäcker sin älskade och attraktiva Tom,
han står där som han brukar och dricker lite rom,
blinkar, vinkar, inbjuder till sängfösarsvängom