Narcissism del 2 (en alldeles liten berättelse)

FANNY

© Mia Bergenheim

Solen stod högt på himlen, det var den sista dagen i maj månad. Yvonne andades försiktigt in den varma luften, kände vindens smekning mot kinden. Plötsligt blev hon medveten om den spirande grönskan, hon såg med förundran på havets krusning. Den lätta brisen drog upp små lekfulla vågor. Yvonnes förvåning berodde på att hon insåg att hon upplevde, att hennes sinnen tog in det som fanns i hennes omgivning. Det var som om hon väcktes ur en dvala, som om världen blev till något hon kände igen från längesedan. Och något vaknade i henne. Kanske det var hoppet, eller kanske det var det hon tidigare hade kallat lyckan, men en bubblande känsla letade sig försiktig och varm genom hennes inre.

Skilsmässan var ett faktum sedan något år tillbaka. Ett halvår tidigare hade Yvonne fått kraften att dra sig ur familjevåldet som hade fortsatt att förfölja henne med minst lika stor intensitet som medan hon och Gottfrid levde ihop. Det var komplicerat, för i Gottfrid upplevde hon passionen, och våldet blev som en förlängning av det, eller något som beskrev styrkan av Gottfrids känslor. Yvonne trodde att Gottfrid älskade för att han tvingade. Och Yvonnes yttersta kärleksförklaring var att ge sig, att vara den Gottfrid ville göra henne till. Till slut blev hon ju sådan. Det var konstigt, men hon hade tappat bort sin egen vilja, på ett sätt som gjorde att hennes högsta vilja var att var till lags. Självklart hade hon funderat över det, och det hon gjorde verkade rätt, för Yvonne var övertygad att det goda skulle vinna. En dag skulle Gottfrid förstå, och han skulle veta att han var älskad som han var, för att han var han. Det som gjorde saken svår var att Yvonne var mamma. Hennes modersinstinkt tvingade henne att ta ställning för Fanny, och då hon i sitt hjärta visste att hon måste bryta våldsspiralen för Fannys skull fick hon småningom styrkan att bryta sig loss. Och i och med det skruvade hon upp Gottfrids aggressioner, hon blev olydig på ett sådant sätt som Gottfrid inte kunde tolerera.

Det där hade hänt för några månader sedan. Sedan dess hade Yvonne hållit sig undan, hon hade gömt sig varje gång Gottfrid kommit efter Fanny. Först hade det fungerat. Yvonne var visserligen rädd, hon vågade inte sova på nätterna och hon tappade matlusten, dessutom. Men hon hade bestämt sig för att överleva, och det var hennes drivkraft. Gottfrid hade varit vansinnig av ilska. Han hade berättat för Fanny, beskrivit Yvonne som ett farligt monster som ville skada både Fanny och Gottfrid och många andra. Fanny blev osäker, hon var rädd för att såra sin pappa, och samtidigt rädd för det han kunde göra. Hon hade upplevt hans raserianfall, hur han i affekt kunde göra vidriga hemskheter. Hon hade sett sin pappa bli som förbytt av hatet som kom i honom, hur han då blev helt onåbar för omvärlden.

Det som Yvonne inbillat sig att kunde vara ett fungerande system kraschade i och med Fannys utsatthet. Situationen blev ohållbar, och då Fanny var så rädd att hon inte vågade gå på skolavslutningen för att Gottfrid skulle vara där beslöt sig Yvonne för att hon måste ändra på någonting för att förbättra Fannys livsvillkor. Fanny skulle inte behöva utsättas för samma skräck som hon själv, och ville hon inte träffa sin pappa skulle hon inte behöva göra det.

Yvonne hade en tidigare gång gjort ett försök att bryta sig loss från Gottfrids tvång. Då hade hon flyttat med Fanny till en idyllisk liten stuga på landsbygden. I omgivningen fanns hästar i och i grannhuset bodde en god vän. Ängar böljade ner mot den smala sandvägen, och det verkade som om Yvonne hade funnit sin fristad. Men Gottfrid hade hittat stugan, och fanns naturligtvis där för Yvonne, för Fanny, och för att inget ont skulle hända dem, för att de inte skulle bli påverkade av andra, inte bli en av ”dem”.

Han hade smygit omkring i omgivningen. Ibland hade han väntat inne i stugan, ibland hade han dykt upp som från ingenstans. Yvonne hade accepterat hans närvaro, hon hade vant sig att leva livet i skuggan av Gottfrid. Men Fanny hade blivit rädd då också. Och då hon sagt att det kändes som om pappa tittade på henne från väggarna och taket hade Yvonne beslutat sig för att ge upp och flytta tillbaka till det som varit hennes och Gottfrids gemensamma hem. Hon flyttade tillbaka till där hon var kontrollerbar, till det där Gottfrid kunde ta för sig av henne när som helst och på det sätt han ville.

Yvonne kände Gottfrid och ville gardera sig inför hans ilska. Hon började med att rådfråga skolans rektor och hon kontaktade också socialmyndigheterna. Tillsammans beslöt de att Yvonne måste göra det hon ansåg vara bäst och säkrast för Fanny. Yvonne kände sig stärkt i sin övertygelse, och hon var tacksam över att få stöd och förståelse. Genom intensiva diskussioner kom man tillsammans överens om hur Yvonne skulle gå till väga. Hon följde planen till punkt och pricka för hon var så skör att hon inte hade något eget initiativ, planen var som en utstakad stig hon måste följa för att inte gå vilse. Yvonne kände det som om hon vinglade på en bräcklig bro, under henne i ravinen fanns både livsfarliga krokodiler och risk för fritt fall i avgrunden.

Yvonne tog Fanny med sig ut till landet i stället för att gå på skolavslutningen. På landet var det lugnt och vackert, harmoniskt och fint. Yvonne invaggades i illusionen om trygghet och njöt av att låta sig och Fanny bli omhändertagna av människor som ville dem väl. Det var där med kaffekoppen i ena handen och kanelbullen i den andra Yvonne plötsligt insåg att hon levde för något, det var i den stunden hon kände hoppet tändas.

Det Yvonne inte visste var att Gottfrid hade varit steget före henne, att han alltid hade varit det. Han hade i god tid kontaktat både rektorn, polisen och socialmyndigheterna. Han hade berättat om Yvonnes otillräcknelighet, hennes lynnighet, om hur obalanserad hon var. Han hade oroat sig för henne, och verkat uppriktigt sorgsen över att hon mådde så dåligt. Själv var han balanserad, givetvis hade också han haft det tungt efter skilsmässan, men hade kommit över det med hjälp av en psykolog och sin nya familj. Han ville förstå Yvonne, och göra allt för att hon skulle ha det bra i livet, men han kunde inte tolerera att hon använde Fanny som ett vapen mot honom. Han kallade det manipulation, han sade sig vara utsatt för psykiskt förtryck. Han berättade att han var rädd för Yvonne, att hon var fysiskt aggressiv. Han sade också att Yvonne led av förföljelsemani, att hon inbillade sig att han ville henne illa.

Efter en dag i solen åkte Yvonne och Fanny hem. De småpratade och sjöng i bilen, och Yvonne verkade avslappnad och utvilad. Hundens lätta snarkningar från baksätet ackompanjerade trivseln, de var en liten, lycklig familj på väg hem från en härlig dag bland släktingar och vänner. Yvonne kände vaksamheten rinna av sig, hon såg på åkrarna och de öppna fälten som gled förbi utanför bilfönstret. Hon såg folk pyssla i sina trädgårdar, hon såg rök stiga upp ur skorstenar, hon såg hur allt omkring henne förberedde sig för den kommande sommaren och hon tänkte att den skulle bli hennes, också.

Det var med en känsla av av glädje hon parkerade utanför deras lilla radhuslägenhet. Fanny öppnade dörren och steg ur bilen men vände sig i samma sekund om med utsträckta armar mot Yvonne. Skräcken lyste ur hennes ögon och ur hennes mun kom ropet: ”Mamma!” som ur djupet av ett världshav. Yvonne tog instinktivt några snabba kliv mot Fanny och de omslöts i varandras famn men bakom dem fanns Gottfrid, och han drog och slet i Fanny.

Gottfrid hade stått gömd och väntat, timme efter timme hade han hållit sig dold i skuggan bakom huset. Han hade noggrant planerat sin strategi, han hade lånat en bil så Yvonne inte skulle känna igen den, och han hade parkerat bilen intill huset så att han enkelt skulle kunna fösa in Fanny i den. Men han hade inte räknat med Fannys styrka och beslutsamhet. Som en igel klängde hon fast i Yvonne. Gottfrid drog i flickans arm, ryckte i hennes hästsvans, kämpade för att få henne att tappa greppet. Fanny föll omkull och drog med sig Yvonne i fallet. Gottfrid försökte slita upp Fanny i håret, och Fanny hamrade med små ilskna knytnävar på Gottfrids skor. Yvonne och Fanny ropade på polisen, på grannarna, de bönade och bad om hjälp.

Snart kom en man med en telefon i handen ut ur huset. Gottfrid släppte greppet om Fanny då mannen sade sade sig tala med polisen. Gottfrid såg mannen rakt i ögonen med ett leende på läpparna. Sedan gick han lugnt till den parkerade bilen och körde iväg.

Fanny och Yvonne gick darrande in i sitt hem. Polisen ringde, och Yvonne gjorde en så noggrann beskrivning av det skedda som möjligt. Polismannen berättade att de hade bråttom p.g.a. skolavslutningsfestligheterna och skulle skicka en bil bara i fall att Gottfrid kom tillbaka. Polismannen uppmanade Yvonne att polisanmäla misshandeln och att föra Fanny till en läkare för granskning. Yvonne som vant sig vid att lyda gjorde viljelöst som hon hade blivit tillsagd.

Läkaren konstaterade blåmärken, huvudvärk och smärtor i ryggen hos Fanny. Senare förhördes flickan på polisstationen under videoövervakning. Enligt polisens direktiv var Yvonne närvarande som trygghet men hon satt en bit ifrån för att inte distrahera Fanny.

Efter att allt hade blivit offentligt och utsagt tyckte sig Yvonne vara nästan lättad. Hon hade handlat som hon föresattes, hon hade vågat gå emot Gottfrid och äntligen hade hon faktiskt anmält hans våldsamma beteende. Det kändes som ett steg mot ett liv i frihet, som om Fanny skulle kunna gå säker efter den här händelsen, nu då det farliga hade kommit till kännedom. Fanny hade villigt berättat för polisen om det skedda. Yvonne hade känt sig stolt över sin modiga dotter. Det var bara på frågor som direkt angick känslor gentemot pappan, om hon var rädd för honom eller vad hon tyckte om honom som hon svarade mumlande och undvikande. På frågan om vad mamman tyckte om att hon var där och berättade kunde hon heller inte svara.

Åklagaren fick småningom fallet på sitt bord. Där fanns anmälningar till socialmyndigheterna från båda föräldrarna, båda hade oroat sig för deras gemensamma barn, och båda hade sagt sig frukta den andra föräldern. Också skolans rektor hade uttryckt sin oro om Fanny till barnskyddet. Polisen hade tidigare blivit kontaktad av båda föräldrarna, och i alla sammanhang hade pappan verkat klar och redig och mamman virrig och osammanhängande. Ingenstans framkom att polisen tidigare hade tagit Yvonnes rädsla på allvar och uppmanat henne att flytta med Fanny från den avsides belägna stugan.

Båda föräldrarna blev åtalade för misshandel av sin dotter. Genom ett idogt arbete av advokater nedlades fallet.

Annonser

Om mia bergenheim

Välkommen till paintaword! Här målar jag världen med ord i en härlig blandning av känslosam livslust, bubbel, humor, psykologiska vibrationer, svåra teman och mycket däremellan.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s