I två dagar har jag fått äran att assistera i en grundkurs i coaching. För mig var timingen utmärkt; ett knappt år efter att jag blivit Diplomerad Coach (Coach Companion). Men, å andra sidan, för coaching är tidpunkten alltid lämplig, det är alltid aktuellt att tänka i positiva banor och det är alltid lika härligt att få skratta så att tårarna rinner.

Jag kände mig alltså glad, förväntansfull och nyfiken. Trots det fick jag en enorm överraskning i form av en oväntad komplimang.

För mig är coaching ett underbart verktyg. Den målinriktade och fokuserade metoden gör att också stora och allvarliga problem kan få en positiv lösning där klienten kan rida ut svårigheterna och känna sig som en vinnare. Det fantastiska är att coaching handlar om tillit till klientens kapacitet och förmåga. Man tänker framåt på ett sätt där man erkänner både nuläget och det förflutna men söker resurser i stället för svårigheter. Jag tilltalas av idén att klienten har alla svar, att coachen bara har frågor. Coaching handlar om styrkor och talanger.

Att våga både ge och ta emot beröm och se den kapacitet vi besitter ingår i coachingens grunder.

I dag övade vi oss. I det sammanhanget fick jag en av mitt livs största komplimanger av en person som knappt känner mig. Hon anade sig till ett konstnärskap i mig, hon såg igenom mina lager. Hennes intuition berättade om en del av mina styrkor och hon berömde mig för min livserfarenhet. Och sedan liknade hon mig lite blygt vid Frida Kahlo! Frida Kahlo som för mig är en idol, en otroligt stark person med en livshistoria som i viss mån känns bekant för mig. Frida Kahlo, som för mig är en av de allra största konstnärerna!

Frida Kahlo dog år 1954. Dryga 60 år senare känner jag mig så enorm livsglad över att ha påmint någon om henne. Den komplimangen kommer jag alltid att bära med mig. Tack snälla du som gav mig den!

bild Frida Kahlo, self portrait