Kuva: Eric Leraillez

I nattklubbens heta dunkel

möttes kroppar som annars

bara på grund av någon

överenskommen artighet

likgiltigt

skulle ha passerat varann

Men där på dansgolvet, vid bardiskarna

var allting tillåtet,

där blev andningen gemensam,

åtrån allmän; jag kunde ha

skrikit ut min ångest och

ingen hade hört mig så

det gjorde ingenting. Och

min kropp blev en del av massan,

dansade lika het som de andras

uppslukades i rytmen, blev en del,

tillhörde, äntligen.

Och i all den där

samhörigheten

med människor så nära varann, där

munnar mötte munnar blev

ensamhetens desperation så

självklar, ja, så

outhärdligt naken