Author Archives: mia bergenheim

Tanten tisslar, tasslar, pysslar, inför julen pyntar, sysslar, Pepparkakor bakar, starkglöggen hon smakar förbereder sin kandelaber där ljusen står i raka rader, lingonriset uti skogen finner, överallt hon ilar, hinner Det första ljuset tänds av tradition medan hummern smälter i … Fortsätt läsa →

Emellanåt och rätt så sällan (bara ibland och däremellan) kan tiden kännas aningen för lång (det har faktiskt hänt en och annan gång) så för att inte vara sorgesam och deprimerad tanten har sitt knep att bli engagerad: För att … Fortsätt läsa →

gråmjuk kvällningstimma smeker över kinden, nuddar vid det blåa, vyssjar och havets blanka yta nynnar sällsamt avsked; skinnet av kristall mot det fortfarande fria I det riktigt djupa vågors dova läten; en stillsam kärlekssång gråmjuk kvällningstimma drivan vaddvit, ljus, konturen … Fortsätt läsa →

Snökall vithet, nästan dags men under huden mullens stämma   (jag är inte klar för vinter, inte än, min vän)   i mig blåser tiden släpper fram min frihet – höstens minne genomströmmar   och jag förvånas; lätta klackar, höga, … Fortsätt läsa →

förändras, försvinner fladdrar i ljusets låga; en sidentråd Och avskedet är inte nu, nu är tiden; rosor, starka, och liljor, vita Kistan; vacker, värdig Sorgen, så oändligt spröd för du i det som varit och i det som ska minnas, … Fortsätt läsa →

Vi har våra öden, vi har våra sagor; hemliga möten, berget och elden, havet och alltet, Klippan och jag Och jag är så tagen, så berörd, så förälskad! Jag är så uppfylld och upprymd och glad! Här mår jag så … Fortsätt läsa →

    (litet, nästan osynligt men)   sprakar i ljusgrönt, rosa, bubblar i gult, hoppar, hoppas, fröjdas   (kanske inbillning, icke-existerande)   pickar, pockar, slingrar; många gröna trådar; livets vävar kramar, klänger, klättrar, doftar   (solrosor på fälten)   hänger … Fortsätt läsa →

vemodets gripande; blåstrimmigt djupnande, tecknar mot fjärran; min saknad, din dans

Morgonrodnads fukt mot huden, flortunt tyg av linne, ljusets genomskinlighet; som stinna vinbär, vita; bleker, leker, hägrar, lockar, bjuder; sedan strålarna, vid horisonten starka moln, blir röda, fylls, färdiga för löften vars kaskader målar uppåtsträckta stjälkar, de som längtar efter … Fortsätt läsa →

   * smaragdgrön kvällning, hästen lystrar; strålar silverglansigt guld i pälsen     * (rödvarm vänskap, evig: livet kring stjärnornas banor)    * gnistrande is, vintersjö; lockropet sjunger, du rider vidare, speglas i vinden, i hovarnas tyngdlösa färd    * … Fortsätt läsa →