För ett antal år sedan utbildade jag mig till Diplomerad Coach.

Att jag kom att gå utbildningen berodde på min goda vän och tidigare kollega inom ungdomsarbetet, Ússa Vilhjálmsdóttir. 

“Klart du ska bli coach”, hojtade hon och kramade om mig ytterligare en gång. “Du har ju coachat hela livet utan att veta om det.”

Ússa var ambassadör för CoachCompanion. Hon hade gått utbildningen i Sverige, tyckt att konceptet var strålande och raskt beslutat sig för att ta verksamheten till Finland.

“Och”, tillade hon med ett leende som strålade kring hela henne. “En intensivkurs som är som skräddarsydd för dig börjar om någon vecka.”

Kursen VAR intensiv. Jag drogs direkt in i det som så väl motsvarade allt jag själv genom åren arbetat mig fram till, både genom studier i psykodrama och multicultural communication and conflict management och inte minst genom hästarna jag haft förmånen att jobba med och utbilda.

CoachCompanion förenklade det hela, gav mig metoden, verktygen.

“Att rida en häst är som att stå bakom en människa ur en för dig okänd kultur som talar för dig ett okänt språk och försöka få människan att göra som du vill utan att uttala ett ord”, lär den legendariska, brittiska hoppryttaren David Broome ha sagt.

Att coacha är att möta en människor öppet och förutsättningslöst. Det finns inga rätt och fel, inget man ska styras in på, inga råd att ge. Det finns inre dörrar, inre stigar, inre möjligheter, egna styrkor, val och möjligheter.

För tio år sedan hade vi en uppgift i coachutbildningen. Den handlade om att gå in i en framtidsdröm femton år framåt i tiden.

Drömmen var väldigt tydlig. Jag bodde i ett tvåvåningshus vid vatten, kanske var det ett mindre hav eller en kanal. Mitt hår var uppsatt i en lös knut, jag hade en penna instucken bakom örat, bar guldörhängen och var klädd i en stor, vit herrskjorta. En hund fanns självklart i mitt liv och i själen bultade en intensiv, fri lycka. Jag jobbade med något kreativt och sambodde fortfarande med mannen jag nyligen hade flyttat ihop med. 

Vi hade blivit äldre tillsammans och vi hade fortsatt att älska varandra.

Hur gick det, tror ni? Var drömmen sann, var den falsk, var den en illusion, ett rättesnöre? Eller handlade alltsammans bara om banala önskningar och kvasibehov?

           *   *   *   *   *   *

Nå. Huset jag bor i har två våningar. Det ligger inte vid vatten men det ger mig känslan av frihet. Här finns plats för skapande, utrymme för känslor och människor. I skrivarlyan snusar hunden Fanny ofta i korgstolen som klätts med rosa fårfäll och beige hundsäng. Mannen och jag fortsätter att vandra tillsammans, ofta hand i hand, ibland skavfötters. Hans skaparlya doftar målarfärg. Där samsas halvfärdiga målningar med tuber, penslar, dukar. En hundkorg finns givetvis också i det rummet, och en målarfläckad dator.

  *    *   *   *   *   *

Kanske Ússa hade rätt, kanske har jag coachat hela livet. 

Coachingen har i alla fall tagit mig dit jag är nu. Jag myser i en mumindalsvärld där allt är möjligt och drömmar kan förankras i verkligheten, i framtiden, i hoppet. Jag tror faktiskt på svårigheter också. De mår bäst av att inte övervinnas utan genomgås. De är som hav. Man kan drunkna, risken finns, åtminstone om man inte simmar, eller kanske dyker, men om vi överlever lär vi oss att inte ge upp.

På ytan finns solen, glittret, värmen, skratten. Under ytan det okända, korallreven, de nästan magiskt vackra fiskarna, farorna.

Vi behöver balansen. En dag surfar vi över Atlanten, en annan snorklar vi intill sommarstugans gistna brygga – och precis allt är lika värdefullt som byggnadsmaterial för vår egen lycka och harmoni.

❤

Tack för allt Ússa Vilhjálmsdóttir ❤ Du finns inte längre bland oss men du är för alltid i mitt hjärta.