I centrala Helsingfors har en stor kulturgärning nyligen ägt rum. Den anrika restaurangen ‘Ravintola Kaisaniemi’ strax intill järnvägsstationen har, efter många år av förfall, restaurerats och rustats upp till en riktig pärla med det passande namnet Cajsan Helmi (helmi betyder pärla på finska). Även den omgivande parken genomgår en stor renovering och till sommaren är det tänkt att det vackra området intill järnvägsstationen ska återfå sin mysiga prägel och fungera som en oas och trevlig träffpunkt i stadskärnan.

Jag tänker mjuka skratt och färgglada picknick-korgar, barfota barnfötter i snabb lek över gräsmattorna, svansviftande, vänliga hundar, leende människor, dämpad bakgrundsmusik, sommarklädda människor bland blomsterplanteringar, tjo och tjim och delad glädje.

Igår hade vi äran att besöka Cajsan Helmi. Det var dags för lille C att bekanta sig med delar av tjocka finlandssläkten. Vi bänkade oss runt ett vackert bord, lille C fick en barnmatstol, vi övriga satte oss på luftigt blommönstrade och mjukt stoppade stolar.

Lille C charmade alla. Blygt slog han ner de långfransade ögonlocken bara för att sekunden senare bränna av underbara leenden med små, vita tänder lysande i kapp med livsglädjen som sprudlade ur ögonen. 

Efter ett tag ledsnade han på sin stol, insisterade bestämt pekande på att få gå ner på golvet. Med en trygg förälder i släptåg vandrade han omkring med långa steg, sparkade upp mot luften och pekade mot kristallampor i taket, gulliga pudlar på golvet och grävmaskiner utanför fönstren.

Folk log och lille C klappade händerna. 

Sedan var det den franska målaren Erics tur att få applåder. Det är han som har stått för restaureriungsmåleriet. I det runda taket har han skapat en sommarhimmel där en handmålad djävul, kul nog ett självporträtt, håller vakt strax under molnen. 

Den duktiga Eric är väldigt modest. Påhejad av släkten tog han oss lågmält pratande och mjukt gestikulerande på en rundvandring bland marmorerade pelare, guldgula, laserade väggar, skira blommönster, starka, harmoniska och välkomponerade färgkontraster på handmålade vinranksväggar och restaurerade urgamla tapeter. Vi bjöds på en kulturcocktail med anekdoter om bland andra general Mannerheim, vars kabinett givetvis hade lönndörr som ett måste under förbudstiden samt en kakelugn av Louis Sparre att värma upp rummet med.

Efter den guidade turen var vi tillbaka vid det runda bordet. Blickarna gled över allt det vackra, salen var ljus och luftig, kaffet var starkt, teet mjukt, smörgåsarna och tårtorna läckra. Rara skratt avbröt varandra, varma kramar utdelades, stämningen var så fin, så porlande lycklig. Även främlingar log och verkade njuta. Här och där dracks champagne ur läckra glas. Ett piano stod inbjudande i ett hörn. Jag hoppades att någon skulle sätta sig vid det, föreställde mig mjuka, jazziga toner. 

Till sist var det dags att ta farväl. Lite tårögda var vi nog, allihopa, det underbara har ju hänt, igen. Storfamiljen har blivit rikare, större, bättre. Härliga, ljufvliga O, pappa till lille C mottogs med öppna armar och lille C tog den självklara platsen som familjens nya minsting, älsklingsbebben, en till älskling i släkten, en väldans välkommen sådan. ❤

Foto: Chris Bergenheim

@cajsanhelmi @artbyericleraillez #helsingfors #helsinki #artinhelsinki #culture #restauration #familytime #mormor #barnbarn #konstistan #kulturistan