Äntligen, äntligen, äntligen är han här, den lille, den nyaste, mitt tredje barnbarn, min dotters förstfödde. “Lycklig momi här!” hojtar jag med glädjebubblor sprittande i magen. “Lycklig fami här!” hojtar jag också och vips bubblar det igen så där rart under revbenen.

Att äntligen få lära känna lille C är så fantastiskt kul! Visst har vi träffats tidigare men eftersom även denna barnbarnsfamilj bor i ett annat land blir det inte så ofta. Nu är de här, hela familjen! Hos oss, hemma, precis så där som jag har längtat efter, de är tomteboinhysta hos oss – och har också träffat andra släktingar och vänner precis som man ska i den utvidgade Mumindalsvärlden.

Snart ska lille C fylla ett år. Han är lite blyg, slår ner sina långa fransar då jag tittar på honom men slår upp dem och iakttar mig då jag låtsas se åt ett annat håll. Han går, den lille, och som han går! Stadig på fötterna sträcker han sig efter favoritgrejen, sopborsten. Sedan städar han, sopar och sopar. Borstens mjuka lurv glider över trägolvet och lille C passar sig nogsamt för det långa skaftet. Tills han blir hungrig, för hungrig blir man av kroppsligt arbete. Han förser sig med en slurk ur mammans bröst och fortsätter att städa.

Han äter annat också, lille C. Klädd i en långärmad matdräkt petar han i sig små bitar av det mesta vi äter. Kyckling gillar han, och banan. Tomat tycks vara mums filibabba, och gurka förstås. Kul med “riktig” mat i små magar, sådant gillas stort av matlagande muminmomin.

Vädret är inte det bästa för små fötter och ben. Snö och is överallt, gungorna i parken är så gott som insnöade, kälkbacken för hal för att vara rolig och snön för hård för att forma till snögubbar och fästningar. För en liten kis gör det inte så mycket, han åker vagn eller plaskar i badkaret, ler och trivs medan vi vuxna tänker på glittrande snövidder i strålande solsken, mysiga långpromenader och härlig mjuksnö att rulla sig i efter bastubaden.

Snart har lille C varit i Finland i en vecka. Det har varit en massa att ta in, nya ansikten, röster, leenden, famnar. Sängen är ovan och prasslig, att sova är inte helt enkelt. Lille C vaknar och kollar att mamma och pappa hör honom, tröstas, somnar om, vaknar igen. Han är så söt då han blir till sig, knappnäsan rodnar och han ser sig om efter sina trygga föräldrar.

Vinkar gör han ofta, Lillen. Helst då man sjunger “Det har varit kul men nu får det räcka, vi ses igen om en vecka”. Det har han från babysimmet han håller på med. En gång hade jag äran att få vara med, och det ni, attans så underbart det var. Bebisarna var så glada, så nöjda, de rörde sig vant i det varma vattnet, stänkte och plaskade, simmade och dök i säkra händers mjuka grepp.

Gulle C, vi ses i någon dag till, sedan blir det nog mer än en vecka, men vi ska vinka! Vi kan fejstajma som vi redan har gjort en gång och då hade du precis lärt dig. Momihjärtat smalt, precis som det ska. Nu längtar jag redan efter nya distansvinkningar och -leenden – men först njuter jag av dem IRL ett tag till ❤