längs själens plötsligt så
osannolikt nakna
bark; den som
aldrig varit någons, eller
synlig
inte ens existerande

rinner höstens mjukluddigt
dimmiga, mossgröna,
guldglänsande, oxblodsröda
ofattbara
längtan

i egentligheten

in i

och barken spricker, den
som aldrig varit, den som alltid är, den
går sönder i
skärvor men mjuka, den
fläks upp som
blombad, den

törstar; i gråten
daggdroppstårar, liljekonvaljröda
bär; du ber om
lingonröda,
ofarliga, lugna, min
vän, min äppelblomma,

men barkens nakenhet fortsätter att
vika ut sig, oskyld
tar den för sig,
blir näckroslockelse, blir
svanens vingars starka dans, blir
nordanhimlens
skimmer

glitterfrostig är den, nakenheten,
stark står den
i det mörka, mjuka, mjukluddiga, som
roslingar på myren, som
skogens alla väsen, som
vintervinden över havet, som
talltopparnas dans, stormens
annalkande öga;
sjunger höstens kraft