Bonheur – Matisse
Snökall vithet, nästan
dags men under
huden mullens stämma
(jag är inte klar
för vinter, inte än,
min vän)
i mig blåser tiden
släpper fram
min frihet – höstens minne
genomströmmar
och jag förvånas;
lätta klackar, höga, blå,
lika virrig, lika
sårbar, lika konstig, lika
men så
kommer gråten mitt i skrattet
och kyssen i stället
och hur det är
blir vintern vacker, skyarna
blir liksom högre,
öppnare och jag
längtar efter isade vidder,
ljuslila dallringar och
ryggen sträcks i
piruetter; vitduniga
trottoarer, stegen
skyndar jeansklädda mot
barer, lokaler, sammankomster
i mig spirar grönskan;
jordens svarta doft,
rödhetsglöd i läppar,
mångulhet i hav, toner,
vibrationer;
(jazzig
smeker trängtan; min
vinterbleka själ)
paintaword 