Tanten har en svaghet – det bör medges,
hon älskar att hon aningen för långa blickar delges
för det betyder att hon som inspiration och källa ses
(hon är alltså ingen nolla, ingen hösäck, ingen mes)

Att få ord till blicken uppskattas än mer,
innehåll och åsikter behövs, av ”korrekta” skäl
för då sötman droppar rätt i tantens väna själ
det finns höjda ögonbryn: ”O oblida öde, bevare mig väl!”

Av skryt och sådant tanten blir medgörlig,
alldeles kokett och nätt och mycket mjukt förförlig
(feminism och andra världens kall
omedelbart sopas bort, drivs iväg på förfall)

Så den som ser en påsktant så där trevligt glad om baken
kan tänka ”nu är livet rart för gumman har fått smaken,
av trolleriet och magin, hon är på väg till maken!”
(och om han finns på riktigt hör inte alls till saken)