Kanske jag skyllde på taxen… Vad gjorde du?

Summer Mood Dachshund Girl Pets Dog Portrait

Fortsättning på ”Jag rymde…”

Min kompis hade dragit till Borås för att studera textil. Det var något alldeles utöver, en önskedröm, totalhäftigt. Jag hade egna framtidsdrömmar åt det hållet, tänkte mig färger och tyg, garn och design. Problemet var att jag inte var något vidare på att sy, men det skulle ordna sig.

Hur som helst skulle jag bli något åt det konstnärliga hållet. Kanske författare. Eller journalist. Eller skådespelare. Kruxet var sångförmågan, alltså den jag saknade. Livet skulle i alla fall vara fritt och bestå av långa, rödvinsdränkta kvällar, romantik, hand-i-hand-promenader över dimtyngda broar. Där skulle finnas resor och naturligtvis hästar. Ja, och hundar.

Taxen och jag hade vandrat runt i Borås och lyckats hitta fram till kompisens address. Huset var trevligt och tiden var sådan att det bara var att knalla rätt in genom ytterdörren. Kompisen bodde någon trappa upp. Jag ringde på men hon var inte hemma. Det var ett streck i räkningen men ingenting att oroa sig för, hon var nog ute och handlade eller så.

Vi satte oss på trappan. Det regnade inte och allt var egentligen rätt behagligt. Taxen stirrade på mig med hungriga, pepparbruna ögon. En fläkt av dåligt samvete fladdrade till i mellangärdet och jag smekte hunden över den sträva ryggen.

Det var väldigt lugnt i Borås. Höstlördagen drog mot lunchtid och folk hade nog annat för sig än att vandra omkring i stan. Jag undrade om kompisen kanske var bortrest över helgen och funderade ett slag på att söka mig till polisen på nytt. Idén var inte bra, speciellt om polisen hade kommit på tanken att kontakta min bror. Rymningen skulle få ett ytterst snöpligt slut om jag eskorterades tillbaka hem till Finland av en uniformsklädd konstapel.

Jag ringde på dörren för femtioelfte gången och fick för mig att jag hörde steg inne i våningen. Ingen öppnade. Jag ringde och ringde. Stegen hade tystnat. Det luktade typisk trappuppgång och gammal stekos. Hela huset var konstigt tyst.

Taxen och jag gjorde som vi redan hade vant oss vid. Sneddade över det lilla torget och ringde från telefonkiosken utan pengar. Om någon hade svarat hade jag hört klicket. Hittills hade det inte klickat, bara ringt och ekat. Hunden behövde mat. Jag behövde gå på toa.

Kanske jag kunde knycka nåt i mataffören längre ner på gatan. Jag oroade mig för att inte våga och för att bli fast. Då hade jag antagligen igen riskerat att bli hemskickad i sällskap av en polisman. Den risken var inte värd att ta. Jag utmanade rutinen och ringde på nytt, en fjärde gång på raken.

Klicket var som en skänk från ovan.

Någon hade faktiskt svarat. Om jag hade snurrat rätt nummer, vill säga. Jag lyfte upp taxen och skenade över torget, kastade mig in genom dörren, rusade upp för trapporna och ringde på. Kompisen öppnade. Hon hade pyjamas, rufsigt hår och sömndrucket ansikte. Vi kramades och kramades.

Det var helt otroligt, fantastiskt, underbart! Sällan har jag längtat så efter någon. Kompisen såg inte lika betagen ut men hon fann sig snabbt. Med sin några år längre livsvisdom fattade hon antagligen att det var bäst att dra en djup suck och åtgärda. Hon måste få till det, få iväg mig, det skulle gå att fixa, helt klart var att jag inte kunde stanna.

Jag nickade och log.

Hon bjöd på te och gick ut och handlade. Ringde några samtal och höll sig om huvudet. Jag hoppades att festen hade varit bra, att hon inte hade sovit för att hon var ledsen, att allt var precis så görkul som det skulle vara i Borås.

Min rymning slutade med äran i behåll. Utan hjälp av ordningsmakten skickades jag till släktingar i Skåne, vilket för mig var exotiskt och långt borta. Där fanns hav och konst och jag skulle verkligen se till att förverkliga mig själv. Jobba med textil och kanske lera. Promenera, bli kär, eller åtminstone snygg. Det var början på mitt nya liv, alla dörrar stod vidöppna, det var fritt fram i möjligheternas väldiga värld.

Det blev faktiskt så att jag promenerade en hel del. Fälten och åkrarna var underbart vackra, mustiga och bördiga. Havets oavbrutna dån var mjukt och rogivande och jag kunde betrakta alla dess skiftningar i oändlighet. Saltdoften blandade sig med lukten av kobajs och de stora tjurarna var respektingivande.

Det var iskyla det året. Många minns tiden som den kallaste senhösten i mannaminne. I de välvårdade trädgårdarna frös stora, röda rosor i rimfrostiga lager.

Man pratade mycket och gärna med mig. De första veckorna fattade jag ingenting. Nickade och log och köpte cigaretter. Skåningarna verkade inte ha problem med min dialekt och jag kände mig som en töntig idiot. Fattningsförmågan blev småningom bättre efter att jag börjat i en garnspinnargrupp. Vi spann ull och ilskna exem slog ut på mina händer. Textil var alltså inte min grej. Lyckligtvis fanns det andra yrken, som långtradarchaffis, till exempel.

Efter två knappa månader i tjusiga Skåne lockades jag att avge ett löfte. Mot att få åka till Lanzarote skulle jag fortsätta skolan hemma i Helsingfors. Jag var välkommen tillbaka till min gamla klass. Jag skulle inte skolka. Det skulle bli hur bra som helst. Jag grunnade på förslaget en stund och översköljdes av en häftig hemlängtan. Saknaden efter vännerna, festerna, de tonårsdjupa diskussionerna, dikterna, de olyckliga kärlekarna, och de lyckliga, förstås. Alltsammans forsade genom mig med en intensitet som hade fått Niagarafallet att te sig tamt. Det var självklart att jag lovade, jag hade gjort det utan resa, utan belöning, utan något alls.

Bara för att höra till, få vara en del av, känna mig normal.

Lanzarote var en underbar ö. Vi var ett udda sällskap, två charmiga bröder, den enas vackra hustru och brödernas lilla, knubbiga syster. Ön var svart och maffig, arkitekturen vit och stilig. Där fanns allt, turkosblått hav, stränder, vajande palmer, sötklibbig likör och vrålsnygga killar. Jag delade rum med min yngsta bror, som trots det var dryga åtta år äldre. Det blev en hel del skratt, vi var inte speciellt lika i våra vanor.

Det enda jag saknade var taxen. Då jag tänker tillbaka seglar en seg misstanke upp bland mina bortglömda minnen. Undrar om det kanske var så att det var hunden jag skyllde på då jag började skolka från skolan – efter att knappt ha börjat den igen…

Tack för att du ville läsa! Välkommen att skriva din egen berättelse om du känner för att gästblogga här på sidan.

Kram!

Mia

Annonser

Om mia bergenheim

Välkommen till paintaword! Här målar jag världen med ord i en härlig blandning av känslosam livslust, bubbel, humor, psykologiska vibrationer, svåra teman och mycket däremellan.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Kanske jag skyllde på taxen… Vad gjorde du?

  1. penazza skriver:

    A luvly story 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s