Målning Joachim-Raphaël Boronali

Sol – mina vänner, sol! Inte i Kuba, i Havanna (ja, eller kanske där också), utan i Finland, i Helsingfors!

I morgonens lataste timme kittlade gasset mig till ett sömningt morgnande. Det var hett, jag kunde ha varit i Afrika. De orangemönstrade och ordentligt fördragna gardinerna gjorde värmen röd och innerligt livsbejakande. Jag kände att jag log och mitt i det ickevaknade blev jag varse om en annan hetta, en annan andning, en arm om min rygg, en förnimmelse mot min nacke.

Senare, men bara någon timme efteråt var vi utomhus och firade morsdagsaftonen i ljusblå förmiddagsstämning.

Mild spred sig blomdoften i den ljumma brisen. I havets vågor glittrade solen klar. Gräset grönskade i smaragdskimmer, hundarna la sig tillrätta och vi bänkade oss bekvämt kring vår medhavda matsäck.

Idag var den lyckad: Potatissallad à la mamban (mamman, morsan) med bacon och ärter avec en skandinavisk sås med rödlök, dill och persilja och en rucolabaserad grönsallad därtill.

Vi skålade i ljusgult och vackert vitt vin. Förutom barnen, de skålade i kallt och klart vatten. Barnen, ja. Inte mina, ”bara” styv, halv, plast eller hur man vill ha det. Den ena tjugoett, den andra tio. En han, en hon. Tillsammans med sin far, sex par bruna ögon, sex par liknande mötte mina, annorlunda.

Jag hade gärna tänt en cigarett trots att jag inte röker. Mina barn bär jag alltid med mig, åtminstone i stunder av lycka.

Jag vände ansiktet mot solen, lät värmen gå in, och det mjuka ljudet av de andra, av pratet, det långsamma. Njöt.

Jag tänkte på mina barn, de biologiska. Hur jag alltid har fått älska, glädjas över deras varande, hur underbart det är att de har det bra nu. Tänkte på mitt barnbarn, hans mamma, allt det härliga. Kände livselixiret och skickade styrkan, gemenskapen, över molntopparna. Känslan var stark, jag tänkte att den nådde, som om vi hade delat ett glädjerusigt gapskratt i de inre sfärerna trots att vi befann oss i tre olika länder.

Vi faktiskt närvarande promenerade runt den lilla ön. Utanför åkte en turistbåt genom det gråblåa vattnet.

Någon timme senare var ”plastflickan” och jag ombord på den samma. Vi kisade mot solen genom våra solglasögon, log. Diskuterade och pekade. Blåsten var påtaglig, vi bar röda plädar och beundrade ett ljusgrönt Helsingfors över vågorna och genom knoppande strandlöv. Vi samsades om någonting försiktigt trevande som gick att gömma i äppeljuice (hon) och vitt vin (jag).

Aningen om sommaren, om den kommande hettan, om barfotastränder och simturer klev sakta uppför ryggraden mot hjärtat och i mig var en underbar sol, som i Kuba, eller i Afrika.