Smått omtumlad efter årets största hästspektakel gick jag ut i den regnvåta kvällen. I mig ekade applåder och jag kände mig nästan bevingad efter alla bubblande drycker och flygande prestationer.

Det var mörkt ute. Kvällens våta gjorde det svarta blankt, lagom för gat- och billyktor att spegla sig i. Jag gick längs spårvagnsskenorna mot Mannerheimvägen. I hörnet tog blåsten tag i mig och några förvillade löv kom dansande längs den breda gatan.

Jag tryckte mobilen hårdare mot mitt öra och beskrev den ena ritten efter den andra ivrigt gestikulerande. Ur ögonvrån anade jag en ensam figur på hållplatsen. Han var artig och lät mig avsluta samtalet innan han tilltalade mig.

Han klev på samma spårvagn och jag fick för mig att det kanske var hans hobby. Att åka spårvagn, alltså, och samtala med människor. Inte ett helt dåligt alternativ, om man vill bli bekant med människor, kan det tyckas.

Han satte sig bredvid mig på den andra ensamplatsen tvärs över gången. En randig mössa var ordentligt neddragen över huvudet och ögonen såg ledsna ut. Han började berätta, men avbröt sig för att presentera sig.

”Jag heter Omar. Jag är från Irak.”

Spårvagnen gled fram i kvällen och passerade ett grällt upplyst köpcentrum. Omar berättade att han var tjugosju år och hade varit två månader i Finland. Han undrade vad vi tänker om honom, om de andra. Han berättade att de dödar sådana som han i hans hemland. Han önskade att få ett jobb. Han såg ledsen och kanske en aning längtansfull ut.

”Are you married?” sa han sedan och jag tyckte inte att han lät varken hoppfull eller desperat.

Jag tyckte faktiskt att han lät tom, om man kan låta så. Mina tankar gick till min underbara sambo och jag märkte att jag knöt händerna hårt i famnen. Jag var mycket lycklig men det kändes liksom opassande i ögonblicket.

Han fortsatte att undra över finländares förhållningssätt och förklarade gång på gång att man dör i hans hemland, att han bara vill alla väl, att han vill ha en framtid. Att han inte vill oss illa.

Jag tittade på honom och funderade på hur jag skulle kunna förklara något som jag inte själv förstod.

Han sa att hans namn betydde att han fick dödas i sitt hemland. Han sa att han inte ville leva på andra, att han ville göra rätt för sig.

Jag kunde ana att han hade varit med om vidriga hemskheter men han vek inte undan med blicken. Inom mig hade applåderna tystnat men någon form av bubblor fanns kanske kvar för jag kände att det alltid finns hopp. Just det hoppet kan vi värna om. Lyckas vi bibehålla det så kan vi bygga broar över ångestar och krig och religioner och orättvisor. Vi kan gå trygga på de broarna och vi behöver inte förstå allting, vi kan nöja oss med att acceptera.

Någonstans djupt inne i mig pickade en röst som ropade om realism och löjlig naivitet och annat som jag hade lärt mig att man borde begripa. Medpassagerarna i spårvagnen såg ut att försöka låta bli att stirra på oss. Det såg ut som att de tyckte att vi – eller åtminstone han – stank. Det såg faktiskt ut som om de ville hålla sig för näsan.

Omar berättade och berättade. Hans röst var lugn och lågmäld. Min hållplats närmade sig och jag önskade honom lycka till.

Den unga mannen med det fårade ansiktet fortsatte troligen på sin rutt. Jag hoppades innerligt att spåret småningom skulle föra honom till en plats där allting ordnar upp sig. Verklighetsrösten bankade som en stånghammare i  mitt bröst men jag vägrade ge upp mitt hopp. Egentligen hoppades jag att vi alla skulle hitta rutter med hoppfulla lösningar och lyckliga sammankomster, egentligen hoppades jag på en bättre värld.