Finland är ett land med regler – ett riktigt Regelland. Det konstiga med Regellandet är att folk faktiskt följer reglerna och det finns regler för nästan allting – om inte annat så åtminstone oskrivna regler.

Det är kanske idiotiskt och man kanske vänjer sig. Eller också inte.

Man vaktar på varandra. Regler är till för att följas. Alltid bryr jag mig inte, men ibland känns det illa.

Som den gången Tösen och jag promenerade med hundarna runt den lilla parken i närheten av vårt hem. Den blöta snön som singlade ner var inte speciellt otrevlig och hundarna nosade glatt på alla dofter som andra hundar hade lämnat efter sig. De markerade omständigt sitt revir i flera omgångar och då den större hunden lade sitt tredje lass hade jag slut på påsarna och kunde alltså inte plocka upp efter hunden.

Vi skämtade en smula om det här, Tösen och jag. Kanske att vi kände oss obehagliga till mods som de regelbrytare vi var. Nå, lasset låg nästan intryckt i buskaget och skulle nog inte utgöra någon fara.

Det var jul i luften. På gårdsplanerna hade upplysta granar monterats upp. Snöfallet gjorde änglasken under gatlamporna och hussilhuetterna var vackra med sina upplysta förnster och tingeltangeldekorationer på de fåtaliga balkongerna. Tösens ögon strålade då hon planerade allt hon skulle skriva till Julgubben om och jag fick en härlig känsla av julemys.

Hundarna drog och stretade mot Holmen. Vi väntade snällt vid röd gubbe på att få gå över. En man med två hundar närmade sig med bestämda steg.

Tösen och jag drog oss bakåt mot busshållplatsen. Hundslagsmål var det vi minst önskade. Mannen ställde sig på någon meters håll och började högljutt skrikande skälla ut mig för att jag inte hade plockat upp efter hunden. Mitt hjärta bultade av skräck och jag höll krampaktigt i den stora hundens sele med ena handen och Tösens hand med den andra. Hon höll i sin tur krampaktigt i den lilla hundens koppel.

Snön lade sig i stora sjok på mannens mössa. Han stod under en lampa mitt i änglaskenet och gormade så spottet flög. Bakom honom tuffade den glesa kvällstrafiken på alldeles som vanligt. Jag bad om ursäkt och beklagade att påsarna hade tagit slut. Jag förklarade, jag skämdes, jag var ledsen. Mannen fortsatte att vråla. Småningom byttes min rädsla ut mot något annat och jag upplevde Regelnissen som patetisk i sin osande ilska och avbröt hans svada med en önskan om en god fortsättning på juletiderna.

Framför oss låg fina gamla skutor förtöjda och bakom dem föll snön mjukt i de mörka vågorna framför Holmen. På bron kunde man urskilja svaga rörelser av kvällsflanerare.

Mannen fortsatte att vråla. Tösen och jag gick över gatan. Gubben var grön. Mannen blev kvar men bakom oss hörde vi hans arga röst hota med både det ena och det andra. Tösen trodde att vi hade gjort något fruktansvärt farligt. Jag försökte skämta bort det med stinkbomber och bajsminor och mysigheten var som bortblåst. Snön kändes ruggig och vinden var kall.

Det finns otaliga regelberättelser. De är inga upplyftande historier.

En gång blev en god vän upplyst av polisen. Vännen parkerade sin bil på en avsides belägen gata. Han kom ursprungligen från ett annat land men hade lärt sig en hel del om reglerna i Regellandet. Han såg ordentligt efter att det inte fanns något parkeringsförbud. Nöjd och glad lämnade han bilen, uträttade sitt ärende och kom tillbaka en stund senare. Då höll polisen på att skriva ut parkeringsböter. Vännen frågade försynt om orsaken. Polismannen svarade enligt Regellandets regelverk:

– I Finland är allt sådant som inte är speciellt tillåtet definitivt förbjudet.

Vännen blev upplyst, men om han trivs bättre i landet efter den kunskapen är en annan fråga.

I Regellandet bor det små och öhövliga poliser i många medborgare. Det är ingen fin egenskap. Jag skulle föredra storsinthet, flexibilitet och mänsklighet i stället. Kanske jag borde flytta till landet Ingenstans, eller åtminstone försöka hitta en egen fé som kunde sprida stjärnglans och goda intentioner över reglernas svarta dimma?